PPPA - Patrik På Postdoc i Amerika

Bingo

2009-10-04T13:21:00.001-07:00

Nu har det riktiga Bingo tillfället varit. Som bekant så fick jag lov att delta, mest för att vara moraliskt stöd. Fast det fanns ju en för hoppning om att vinna också. Det var prispengar och den lägsta summan var $20 medan den högsta var $250, och det hade ju inte varit fel i kassan. Tyvärr så vann jag inte en endasta gång (det var 20 chanser). Vi hade enligt min kompis blivit placerade vid vinnarbordet, men av de 5 som satt vid detta bord var det inte en enda som vann medan det i princip fanns en vinnare per bord annars. Stämningen var tämligen god hela kvällen förutom den gång då utroparen ropade ut siffror tillhörande B och O i ett spel då enbart siffror tillhörande I, N och G skulle ge bingo, då började de 'professionella' bingospelarna att klaga högljut. Med proffsessionella menas de spelare som har planerat in ett Bingo spel per dag, de har kollat upp var någonstans det är bingo när och åker runt i närliggande stadsdelar/orter och spelar. Att utbyta spelställen var snackisen mellan spelen, 'tyvärr' var jag inte mycket till hjälp för andra.

Skulle ha haft lite blider denna gång, har nämligen fått tillbaka min kamera men det som lagat det har fixat så att man inte kan föra över bilder får kameran till datorn. Så jag får vänta med dessa tills den funkar igen, och det kan ju dröja med tanke på att det tog två månader förra gången.

Har även varit på en intressant Quizzo. Det är nämligen så att i princip alla pubar här i stan har en dag då de har en frågesport som alla gäster som vill får vara med på. I vanliga fall så vinner man någonting i från baren om man är bäst. Detta var dock inte fallet på denna. Det var nämligen en Kinky Quizz, dvs alla frågor hade på ett eller annat sätt med sex att göra. Det första priset man kunde ta hem, om man namngav sitt lag med det snusigaste namnet, var 10 timmar med analsex porr. 'Lagledare' i mitt lag (dvs de som jag kom dit med) var en britt, och han är ganska pryd så vårt namn hamnade långt ner på listan över de snuskigaste namnen (vilket i och för sig inte skadade för vi var inte så sugna på priset). Själva frågorna var sedan tämligen harmlösa, till exempel på en av musikfrågorna så fick man höra en snutt av 'I'm too sexy' och så skulle man ge namnet på gruppen som gjort den etc. Tyvärr så satt killen som hade hand om quizzen och pratade hela tiden mellan frågorna och när han gjorde det så lät det som om han refererade en porrfilm, så det dröjde inte många minuter innan man var mättad med sex. Vi kämpade dock på tappert och kom i slut ändan på en hedersam fjärde plats. Vilket innebar att vi missade priserna som gick till ettan, tvåan och trean, och bestod i en uppblåsbar sexdocka (inte ett får), en vibrator, en gag mask (en sådan som 'the gimp' har på sig i Pulp Fiction), ytterligare lite porrfilmer och så vidare. Så vi kände oss ganska nöjda ändå.

Disputation

2009-09-25T17:12:00.000-07:00

Har varit på min första amerikanska disputation i veckan, det finns vissa skillnader mellan vad som sker här och vad som sker hemma. Själva akten startade klockan elva på onsdag förmiddag, och gick av stapeln i ett klassrum som hade plats för cirka 40 sittande (rummet fylldes inte). Det hela inleddes med att handledaren sa några inledande ord lite som man är van vid, men ack så olika. Istället för att informera auditoriet om hur aktens skulle gå till, presentera betygskommiten och läsa titeln på presentationen etc, så säger han något i stil med 'Det har varit trevligt att jobba med dig under de senaste fem åren. Du ska se att de här går bra. Nu sätter vi igång så du kan bli doktor.' Sedan lämnades ordet över till huvudattraktionen.

Under själva presentationen av arbetet så finns det ju gott om likheter med det som man är van med, såsom bakgrund, presentation av resultat och tacka folk som man jobbat med, men i detta fall fanns även här skillnader. Bakgrunden som disputanden (ok det kanske inte heter så men det låter ju lite troligt) presenterar sträcker sig ända tillbaka till den första publikationen om proteinet som han forskat på, sedan går han ganska metodiskt igenom vad en mäng olika forskare kommit fram till, denna introduktion håller på i ungefär 30 minuter sedan visar han tre slides som visar lite av vad han själv gjort och hoppar sedan in på tackandet. När presentationen var klar så lämnades möjlighet för auditoriet att ställa frågor. Det kom ett antal frågor, alla från två personer som arbetat med killen som disputerat och äen är medförfattare på artiklarna. Där efter kom en kaskad av applåder följt av att alla utom betygskommiten fick lämna rummet. Betygskommiten ställer frågor utan publik. Vi andra traskade iväg för att invänta starten på 'the party'.

Festen började klockan 13.00 i ett grupprum i ansluting till labbet. Där inne serverades ett glas skumpa följt av thaibuffe och läsk/öl. Folk satte sig runt om i rummet och kastade i sig sin mat, de flesta var klara inom 30-40 minuter och lämnade sedan 'festen' för att gå tillbaka till jobbet. Några vågade öppna en öl efter att majoriteten av festdeltagarna lämnat festen, bland de som gått var även dagens huvudattraktion. Så vi var 4 som bestämde oss för att fortsätta festen lite senare på dagen, vid 4 tiden. När vi kom tillbaka för att fortsätta så hade administratören städat undan hälften av den öl som serverats, men det hindrade oss inte från att sitta och små prata och sänka några kalla med en fluktuerande mängd deltagare. Framåt åtta på kvällen så var vi tillabak till fyra personer som beslöt oss för att flytta 'festen' till en pub. Av dessa fyra var jag den ende som faktiskt varit på disputationen. Vi höll ut till elva och gick sedan hem. I mitt huvud cirkulerade tankar på att i normala fall så hade ju festen just börjat vid den tiden...

Avslutningsvis så ska jag (kanske) ge er ett nytt ord till era ordförråd, men för att gör det lite intressant så ska jag denna gång bara ge er ordet så får ni försöka komma på vad det är och så kommer förklaringen nästa gång. Ordet är fittzing. Som ledtråd kommer följande mening: 'He was fittzing when I left the bar last night.'

Labor Day

2009-09-15T20:28:00.000-07:00

Det har varit ytterligare en amerikansk högtid nu, Labor Day. Det är den amerikanska 1:a maj, fast utifrån vad jag märkte utan demonstrationerna. Det är även slutet på sommaren och därmed grillsäsongen. Jag märkte dock knappt av att det var en 'högtid', var mer som när vi svenskar 'firade' pingst. Klar besvikelse...

Något som inte varit en besvikelse var dock när jag och en av mina bekanta tog oss till en pub för ett tag sedan för att få oss något att äta. Vi blev placerade vid ett bord inärheten av bardisken, och hade då turen att får se en riktigt amerikan. Det satt nämligen en herre i baren på två (2) barstolar. En del av baken på varje stol. Man får väl påstå att man inte blev supersugen på att äta en ameriaknsk portion mat efter det, men har man gått ut får man väl stå sitt kast. Stället hade nämligen väldigt amerikanska portioner (så man kan förstå att klientelet behöver två barstolar), min kamrat beställde in en förrätt bestående av nachochips till oss båda. Det betyde att vi fick en tallrik med ungefär 1 kilo chip plus ost, chili och salsa. Därefter kom huvudrätten, jag tackade mig själv för att jag känt mig mätt och bara beställt en sallad, som i och för sig var ungefär lika stor som nachotallriken, men det kändes i alla fall lite nyttigt.

Ska dock hoppat tillbaka till tiden runt Labor Day. LD var nämligen på en måndag så det var långhelg. Jag hade turen att inleda långhelgen med att åka till en bekant och repitera Bingo. Hmm... vad gör man då kan man ju tänka, och jo det är precis vad det låter som. Man spelar Bingo fast utan att vinna något. Min vän skall nämligen anordan en riktig Bingo och vill därför prova olika personer som utropare, ala 'B 4! Bertil 4! ... O57! Olof 57! ...osv', samt ta tid på hur lång tid ett spel tar, hur lång tid utroparen skall vänta mellan numren etc. Jo, det låte rju lite konstigt men med lite alkohol i kroppen så blev det riktigt roligt, kan ju också ha med sällskapet att göra men vi ska nog inte dra några förhastade slutsatser.

Dagen efter så fick jag bege mig norrut för att vara med vid inledandet av den amerikansk fotbollssäsongen. Alltså, pizza öl och några grabbar framför en tv. Kan ju bara meddela (kanske ska skriva en än gång man jag kommer inte riktigt ihåg) att om man beger sig en bit utanför centrum i den här staden så blir det i princip helt omöjligt att föreställa sig att man befinner sig i en satd med 5 miljoner innevånare, och om ni ska åka norrut i Philly ta vägen som går nordväst. Vi gjorde nämligen misstaget att inte svänga i en korsning när vi var på väg tillbaka in till stan och åkte därför igenom det värsta området i stan, dvs högst kriminalitet, flest dödsskjutningar, mest gängbråk. Det var ju i och för sig en upplevelse, men man ska nog egentligen inte ta den klocka ett på natten, en lördag, eller också så ska man det för då har man ju störst chans att fanktiskt få uppleva något... Ska dock erkänna att vi missade i princip hela inledninge av football säsongen då kille som anordnade sammankomsten är ett stort fan av fotboll (allst riktig fotboll) så vi kollade på VM-kval matcher istället, till min stora förtjusning.

Ska slutligen be om ursäkt för de få bilderna. Min kamera fungerade inte riktigt så jag lämnade in den på lagning i slutet av juli, den skulle komma tillbaka inom tre veckor var det sagt man kom tillbaka till min ägo idag istället. Så ni får hålla till godo med en bild på en flaska med den vidrigaste dryck jag drukit sedan jag kom hit. Den skulle smaka jordgubb och banan, både naturliga och artificiella samkämnen och bestod nog av 50% socker, men det hade ju en inbjudande färg.

The White Horse and The American Dream

2009-08-17T19:37:00.000-07:00

För ett antal veckor sedan, och då menar jag innan jag tog bloggsemester fick jag frågan om jag gilla de kött. Det var en av killarna på lab som undrade, och det har ju hänt att jag ätit en köttbit någon gång då och då, så jag svarade ja. Det var nämligen så att det var dags för den 'traditionella köttfesten'. Jo jag var lite frågande när han sa det, är ju inte något man hörttalas om att amerikanerna firar, och det gör dom inte. Köttfesten är en teambuilding grej som endast innefattar labmedlemmar med manligt kön. Tjejerna gjorde någonting annat, ingen av killarna visste riktigt vad men de var tämligen övertygade om att de gick ut och shoppade. För att 'fira' köttfesten hoppade vi in i ett antal bilar parkerade runt om universitetet och begav oss norrut (detta skedde i början av augusti). Bilarna tog oss genom de mindre trevliga distrikten i Philadelphia, som sanna guider pekade mina reskamrater ut knarklangarna och de olika gatorna och korsningarna som har vissa av stadens högsta dödskjutningantal. Vi lämnade dock dessa områden bakom oss och kom till lite trevligare stadsdelar där vi parkerade utanför en brasiliansk grill. Stället hade blivit valt av två skäl, dels för att de hade bra mat till lågt pris och dels för att de var en BYOB (för alla som in knäckt koden än så står det för 'ta med din egen öl' fast naturligtvis på engelska (finns ju varken B, O eller Y in den svenska meningen)). Vi planerade alla att äta deras All-you-can-eat buffe och blev instruerade av servitrisen att vi kunde ta tallrikar och plocka på oss av det som fanns på buffebordet. Jag blev ganska besviken när jag så köttavdelningen, köttfesten hade ju fått mig att tänka på berg av kött och det som serverades var kall kalkon och rostbiff. Men man var ju ändå där så det var bara att plocka på sig och gå och sätta sig för att äta. Lagom när man ätit upp det man tagit från buffebordet kom en servitör med ett grillspett med 15 korvar på som han lämnade av på 2 tallrikar som fanns på bordet, han försvann och kom strax tillbaka med nästa spett, fast denna gång med 10 kyckling fileer. Han försvann och kom tillbaka ett antal gånger till, serverandes fläskfile, oxfile, kyckling i bacon, buffalo wings, någon typ av burgare, en annan sorts korv, oxfile som var medium rare. Sista gången han kom tillbaka med ett spett hade de andra servitrisena/servitörerna redan dukat av bordet, så han fick återvända till köket (eller vart han nu gick) med ett spett med kycklingklubbor. Man ångrade ganska rejält att man tagit för sig på buffebordet. En Sitting Bull på Texas Longhorn är inte vidare mycket att skryta med efter de enorma mängder med kött vi fått serverat.

Jag hade dock planerat att försöka sprida lite svensk het och hade därför med mig en påse Djungervrål samt svensk snapps. Är andra gången jag bjuder på saltlakrits här i USA fast första gången var testpanelen en helt annan. Resultatet är dock det samma, än så länge är det en av de runt 30 personer som jag bjudit som tycker att det är gott. Flera har fått lov att spotta ut godisen då de varit nära att kräkas. Där emot så har jag inte hittat en enda amerikanare som inte uppskattar snapps. Till och med killen som inte gillar starksprit, som var på köttfesten, smakade och tyckte att det var gott. Jag har dock sett till att inte bjuda på Beska droppar, tror inte deras smaklökar är redo för det ännu. Ska också informera om att när man pratar med amerikaner och säger att man ska bjuda på snapps tror de lätt att man pratar om schnapps, vilken jag fått förklarat för mig är en billigt sött fulvinsaktig dryck som drick när man är yngre för att bli onyckter. Alla som gick in med den inställningen när jag skickade fram flaskorna blev glatt överraskade.

Men på tal om alkohol. Jag besökte en pub för ett tag sedan och hamnade då i samtal med en amerikansk kille runt 25, det var egentligen mest han som samtalade och jag som lyssnade. Han gav nämligen ut goda råd och hur man skaffar sig den tjej man vill ha, man har pengar, massor med pengar. Han visste nämligen att snygga, attraktiva OCH smarta (de hade alla tre attributen) tjejer bara ville ha en kille med pengar. Nöjde man sig med en ful smart tjej behövdes inte penger, eller för en attraktiv dum tjej för den delen. Han förklarade sedan för mig att han var på god väg att bli sådär rik att dessa tjejer skulle komma springande efter honom, och då skulle ha välja ut den snyggaste och gifta sig och skaffa barn med henne, för det är vad tjejerna vill ha, och då hade han något att visa upp för omvärlden, som ett tecken på hur framgångsrik han var. (Jo han sa det som står här, jag har bara översatt det till svenska.) Jag, som kan tänka mig att varken han, hon eller deras barn kommer att vara så lyckliga i det förhållandet, som förövrigt kanske aldrig kommer till punkten barn, påpekade att när man väl hittar någon så kanske man vill ha mer ut av för hållandet än en galjonsfigur. Den kritiken var inte riktigt berättingad meddelade han då, har man en vaker fru som har barn så kan man pyssla med det man vill sedan för då har hon fullt upp med det hon vill pyssla med, och för den delen så har man ju inte så mycket gemensamt med tjejer. Sedan tittade han drömskt rakt fram, eller ja, det var snarare så att han började bli så full att han mest bara fånstirrade men jag ville ju tänka mig att det var den amerikanska drömmen han såg.

Det börjar bli dags att lämna ämnen som innefattar alkohol men inte riktigt ännu. Det är nämligen så att jag nu vartit på min första baseball match, en av postdoktorerna på labbet skulle nämligen sluta så för att säga hej då så åkte hela labbet till Wilmington för att titta på Minor league matchen Wilmington Blue Rocks vs Winston-Salem Dash. Ska dock göra en lite avstickare först. Vet ni varför amerikaner inte, till skillnad från resten av världen, uppskattar fotboll? Svar: därför att i en fotbollsmatch händer det ingenting. Dom bara springer och sparkar bollen fram och tillbaka. Vissa amerikaner opponerar sig även mot sporten då de inte kan förstå vad det är för mening med en sport där man in får ta upp bollen med händerna. Och vad är det för kul med att titta på en sport där det kanske bara blir ett eller två mål? Tillbaka till storyn. Då vi skulle fira av en medarbetare så hade vi matbiljetter, vilket innebar att vi fick tillgång till en buffe bestående av varmkorv och hamburgare, till vilket det serverades öl eller läsk. Vi tog för oss och sattes och vid ett antal olika bord och började äta. Någon gång under tiden då jag åt började match, jag märkte att den gjort det när delar av publiken jublade då en av hemmaspelarna träffat bollen. Så jag tittade upp och såg att kastaren igen höll på att smeka bollen för att snart slunga iväg den igen så snart slagmannen slutat stå och luftsvinga, och så höll det på ett tag så jag tappade intreeset och åt igen. Efter ett tag så fångade planen min uppmärksamhet igen, men jag upptäkte snart varför. Det var dags att byta lag som stod ute på plan. När det nya utelaget kommit ut så stod det och övningskastade bollar till varandra i ca 10 minuter innan matchen kom igång igen, under den tiden tappade man intersset igen. Så jag drack lite öl, pratade forskning och annat smått och gott, och blev efter ett tag avbrutna av att publiken jublade igen. Någon hade just slagit en home run. Det blev 5 home runs under hela matcen som varade i drygt 3 timmar och 30 minuter, jag missade varenda en. Så jag tror mig nu kunna förklara varför resten av världen inte tittar på baseball, det är för att det händer ingenting, enda orsaken till att man kan titta på det på tv är för att de fyller alla hål då ingenting händer (läs: större delen av matchen) med olika kameraviklar, repriser på intressanta saker som hände tidigare i matchen och inslag från andra matcher.

Men jag har också passat på att se mig omkring lite under den tid som gått. När jag nyligen hade besök från sverige så passade vi på att åka till den amerikanska östkustens spel-mekka, Atlantic City, eller som flera av mina amerikanska vänner uttrycker sig 'Atlantic Titty', ska återkomma med en förklaring om de senare. Vi åkte till AC en dag då det var strålande solsken, och lite i efterhand så ångrade vi att vi inte tagit med badkläder men vi fick i alla fall känna vattnet på fötterna. AC, får man nog påstå, är ganska mycket som en av städerna man ser i Lucky Luke. Ett antal hus som står på varsin sida om vägen som går igenom staden. Skillnaden här är att vägen är 'the boardwalk', en träbelagd sträcka som följer staden på ena sidan och Atlanten på den andra, och husen är alla de casinon som är belägna som en sorts mur mellan boardwalken och den egentliga staden. Jag försökte låtsas att jag var Mike McDermott och traskade in på Taj Mahal, men det sket sig för jag kunde inte hitta borden där alla pokerspelare sitter, det finns mycket golvyta på ett casino. Håller man sig på boardwalken så ser det hela ganska trevligt ut, speciellt när det är gassande solsken, men vandrar man in på fel gata så blir det nadra bullar. AC har faktiskt ytterligare en del som kan besökas. Mellan tågstationen och strandpromenaden ligger ettstort antal outlets, allt ifrån Hilfiger till Harley Davidson. Men tillbaka till bullar och tuttar, AC är nämligen, förutom ett spel-mekka även ett mekka för de som säljer och köper sex, detta går med stor sannolik hand i hand med spelandet. Mina vänner har informerat mig om att om man bara tar något steg från de traditionella turiststråken och kommer ut mer mot den del av staden där alla som jobbar på casinona bor så dröjer det inte många sekunder innan man blir erbjuden att köpa lite sällskap. Det är ju inte lagligt, men så vida känt att det finns en tv-dokumentär serie som endast handlar om prostituerade i AC. Den sent på kvällarna.
Fast jag kunde ju inte riktigt hejda mig i mitt utforskande av landets städer där utan tog mitt pick och pack och begav mig till Washington. Man kan ju lätt fantisera om att en nations huvudstad ska vara en riktigt stor stad som typ Stockholm i Sverige (jo den är riktigt stor om man jämför med alla andra ställen i Sverige som räknas som en stad) men så är inte fallet här. Jag ankom till en busstation som låg på ena sidan staden och skulle till en bekant, som turligt nog, bor på andra sidan. Smart som jag är (ni behöver inte lägga in kommentarer om att ni också tycker att jag är det) så hade jag inte kolla på kartan vart jag skulle eller vart jag ankom, men som tur är så är även Washingtons vägnät uppbyggt av numrerade gator åt eller håll och något annat åt det andra (i Washingtons fall bokstäver, typ K Street, och amerikanska stater till skillnad från Philly där det sägs vara träd, typ Pine Street)och jag visste att jag skulle till 40th så jag började knata. Efter ett tag hittade jag en karta vid en busshållplats som visade att jag var på fel sida stan. Min vä hade informerat mig om en buss jag kunde ta men det verkade inte gå från där jag var så jag vandrade vidare. Kan säga att även om man har shorts och t-shirt så blir det väldigt varmt när det är 40 grader och inte ett moln på himlen. Om jag skulle ha varit amerikan hade jag ju tagit en taxi men jag hoppade över det och fick på så sätt möjligheten att vandra Pennsylvania Avenue fram, på min högra sida låg ett stort vitt välbevakat hus. Ska ekänna att jag inte tänkte på vilken gata jag gick på för ens detta hus uppenbarade sig. Hade dock inte tid att stanna då det var ett antal gator kvar till min slut destination. Jag gick och gick och gick och räknade gator, ett tag försökte jag även vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att hinna med den där bussen, men det lyckades jag inte med. Efter ett tag blev det uppenbart att jag missat något, jag hade hamnat på 44:e gatan men inte sett skymten av någon 40... Är man i amerika ska man nog bli lite nervös när man vandrar fel, kan ju hamna mitt i et gäng bråk. Fast det gjorde inte jag utan i de finare kvarteren i stan, där jag irrade runt ett tag, till jag hittade några lokalinnevånare jag kunde fråga om vägen. Att hitta sådana var för övrigt ganska knepigt, när man var mer inne i centrum så var alla man frågade turister, jag belv själv frågad om jag kunde visa någon vägen. Efter ett tag lyckades jag dock hitta rätt och kunde lägga ifrån mig min packning, det tog mig 1 timme och 10 minuter att ta mig tvärs över stan med omvägen inräknad. Kunde då även lägga Georgetown University och franska ambassaden till saker jag sett som jag inte planerat. Det var bara att byta tröja och bege sig igen. Vi skulle nämligen beskåda staden från varsin kajak i Potomac River, kan jag starkt rekomendera. Det var dock över 40 grader i solen och på floden var det ju lite svårt att hålla sig i skuggan så vi var genomblöta av svett efter padlandet. Detta ledde till att vi stannade på en affär som hade rea och köpte nya kläder, som vi bytte om till alldeles efter att det var inköpta. Jag passade sedan på att även spana in Capitol Hill, Suprem Court och avslutade mig resa till staden med ett besök på National Geographics museum, och en än gång får jag lov att klaga på museum här (vet inte om jag gjort det i bloggen men Liberty Bell museumet i Philly som endast visar en sprucken klocka samt bilder och miniatyrer av den samma är inte mycket att se), museumet var mer som ett konstgalleri som visade fotografier på, i det ena rummet, lejon och i det andra bilder från 1950-talets europa. Sedna var det dags att åka hem, jag åkte med en bussfirma som i folkmun kallas för kinabussen, den går från en China town till en annan. Det är lite som Swebus med undantaget för att de inte sätter in extrabussar om en buss blir full, de säljer biljetter och om det visar sig att du har biljett men kom försent får du snällt vänta till nästa buss, på söndagkvällar går det en buss 18 och nästa 20, jag skulle med sexbuss. När jag kommer fram till hållplatsen ser jag ganska snabbt att det är fler passagerare än platser, så på ett litet osvenskt sätt tränger jag ming in i klumpen av människor som försöker tränga sig på bussen och lyckas komma med, dessvärre blir cirka 20 personer ståend utanför när bussen är full, som har två timmars roligt väntan framför sig.

Storma Bastiljen

2009-07-16T18:13:00.000-07:00

I lördags var det höjdpunkten på den Philadelphianska Bastille Day Festival, en fyra-dagars tillställning som firar stormningen av Bastiljen, och som hålls i min stadsdel. Festivalen inleds på torsdagen med att ett antal barer i området har ett franskt tema, så som Kronenbuorg 1664 och diverse franskinspirerad mat. Fredagens festival arrangemang består i att samma barer har samma tema en gång till. Detta efterföljs sedan med en lördag fyllda av aktiviteter, med start klockan två på eftermiddagen med diverse tävlingar för den yngre generationen, så som trehjulings 'Tour de France' och husdjursparad. Den tidigare nämda höjdpunkten består av ett skådespel där stormingen av Bastiljen återges. Skådespelare utklädda till pöbel och adel kämpar med musköter och kanoner medans de sjunger 'La Marseillaise', och det hela avslutas med att Marie Antoinette blir giljotinerad (fast i den stunden är skådespelerskan utbytt mot en vattenmeon).

Själv missade jag hela denna tillställning, som jag tänkt besöka sedan jag fick höra talas om den i februari, och inte för att, som man skulle kunna tro, jag jobbade utan för att jag var inbjuden till en bekant på en privat stromning av Bastiljen. De hade anordnat en egen lite del av muren till fästningen och utsett sin egen reinkarnation av Marie Antoinette, som inte blev utbytt mot en fruktutan lagd i giljotinen. Stormningen firades med grillat och en uppsjö av olika sorters plockmat, samt när mörkret lagt sig, 'fyrverkerier'. Anledningen till att jag sätter detta ord inom apostrofer är att jag har lite svårt att tycka att det är fyrverkerier, i min värld är det snarare tomtebloss. De hade i och för sig två olika storlekar, men de var helt klart tomtebloss. Jag var föga imponerad.

Skälet till att de förgyllde kvällen med dessa fyrverkeripjäser och inte lite fräcka raketer eller vanliga smällare är att dessa är förbjudna i staten Pennsylvania, för privatpersoner. När det är 4:e juli så har ju varje ort en egen fyrverkerishow. Som svensk kan man tycka att detta är lite konstigt i ett land som detta, där det är helt ok att ha hemmet fyllt med skjutvapen. Det är extra konstigt i staten där jag bor, när man tittar lite på vapenlagarna.

I Pennsylvania kan man om man har ett körkot gå i till en vapenhandlare och peka ut den arsenal man känner att man behöver, lämna över sitt körkort till handlarn, som kollar med brottregistret att man inte gjort något dumt. Om man inte har gjort det så är det bara att betala och gå ut. Det finns ingen gräns för hur många pinaler man köper och det fin

ns ingen väntetid. Sedan är det bara att gå hem och sätta sig och puts. Skulle man senare behöva lite snabba pengar kan man alltid sälja av sina vapen till någon som känner att den behöver ett, man behöver dock inte registrera att vapnet bytt ägare. Det samma gäller om man skulle bli bestulen på sitt sljutjärn, ingen lag på att man måste meddela polis. Skulle det senare visa sig att vapnet använts i ett brott så är det ju bara att informera myndigheterna när de kommer och knackar på dörren (det finns ju papper på vem som köpt vilket vapen initialt) att man blivit av med sitt vapen och, så länge man har alibi, slippa fortsatta obekvämligheter med lagen. Men att skjuta raketer, det är olagligt...

4:e juli

2009-07-06T19:03:00.000-07:00

Så... Vi har firat USAs födelsedag, och så här i efterhand så är jag ju lite besviken. Hade förväntat mig en frossa i patriotism, en skog av flaggor och 'repeate one' på amerikanska nationalsången. Fast det var inte så speciellt, i alla fall inte i Philly. Jag begav mig ut på stan ganska tidigt på dagen, var väldigt fint väder, för att få en chans att titta på allt detta som vi där hemma förknippar med det amerikanska nationaldagsfirandet men det lös med sin frånvaro. Jag inledde mitt sökande på 'the parkway' (det är den gatan där alla stora evenemang i Philly sker på, och den ligger alldeles utanför mitt hem), där förbereddes inför kvällens happening och för mig såg det lite ut som en svensk marknad. Gatan var full med stånd i vilka man kunde köpa diverse olika ätbara saker. Jag letade efter friterade snickers, men det är tydligen längre söder ut de finns. Hittade inte heller några flaggor, de fanns inte ens på den scen som skulle utgöra den näst största attraktionen senare på kvällen. Fast jag gav inte upp för det utan fortsatte vandra 'on the streets of Philadelphia' sökandes efter det äkta amerikanska firandet, vandringen pågick i ungefär fyra timmar, i stekande sol, så ni kan tänka er hur jag såg ut efteråt. Fast trots detta lyckades jag inte hitta en enda flagga förutom de som jag sett under normala dagar. Det enda som tydde på att de firade sin national dag var grillarna, de fanns verkligen överallt. Fast mest stod de mit ute i gatan, vissa gator var i och för sig avstängad så det passade ju med en grill där men de flesta var inte avstängda men husserade ändå en.

Min 4:e juli skulle dock inte endast innehålla vandrande i innerstaden utan även ett besök till förorten. Mitt nederlag med att hitta lite av den amerikanska andan i stan kanske skulle bytas till genombrott när jag kom till ett mindre populerat område. Som tur var så hade jag fått hjälp av en av mina arbetskamrater med att leta rätt på stället dit jag skulle, då jag hört v när det skulle vara b, vilket kunde gjort att jag spenderat ett bra tag med att leta efter en adress som inte finns. Fick dock även extra hjälp med att hitta då jag träffade en av de andra postdocsarna som skulle till samma fest. Festen vi var bjudna på hölls av min arbetsgivare samt hans grannar och den kändes väldigt mycket som ett svenskt midsommarfirande, och då pratar jag ett firande med barnfamiljer. Det hela inleddes med ett smörgårdsbord fyllt med ameriknaska 'läckerheter' så som sötpotatis, sockarde saltapinnar, grillade kyckling, rödkålssallad, bröd bakat på äggplanta, någon sorts röra som jag trodde var tonfisk men som inte smakade något, krabba och kräftor mm. Jag blev dock överraskad när jag såg kräftorna, det ryktas ju om att det inte är så vidare populärt någon annanstans än i sverige och i vissa av sydstaterna, och jag kan så här i efterhand förstå varför den ameriskanska kräftan inte spridit sig allt för lång. Jag fantiserade, dum som jag var, om att de skulle smaka som hemma, men det gjorde de inte. Isället för det god kräftspadet som vi smaksätter asätarna med så hade amerikanerna smetat in dem in kletig grillkrydda, eller vad det nu var, och de smakade egentligen ingenting. Kletet kunde nämligen inte komma åt köttet utan låg bara i högar på skalet. Efter att denna utomordentliga måltid intagits så var det dags för lekar, och det gick till på ungefär samma sätt som hemma med undantaget att det inte var någon som sjöng eller dansade till små grodorna. Barnen ville leka sina egna lekar, de vuxna ville dricka, ungdommarna ville bara försvinna och lekledaren ville att alla skulle vara med. Så barnen blev mutade med godis för att vara med, ungdommarna gick och de vuxna turades om att leka och att titta på och dricka öl. Jag var med i 'kasta ägg' leken men stod över 'kasta vattenballong'. 132r klockan blev runt nio på kvällen smälldes ett par raketer av och sedan var det dags för oss som bor i stan att ta tåget hem.

När jag kom tillbaka till city var klockan lite för tidigt för att avsluta detta firande, och det tyckte de som samlats på the parkway också, ryktet säger att det var mellan ett och tvåhundratusen människor där. Vad de syssat med hela kvällen vet jag inte riktigt men de stod och kollade på scenen eller mot den i alla fall, när jag kom dit. Sheryl Crow var kvällens männskliga huvudattraktion (ni kanske kan se henne på bilden...). Ska man jämföra med ett svenskt firande av samma slag så var detta betydligt lugnare, som diskuterats tidigare så gäller ju bruna påsen i USA och den syntes inte till bland de människor jag såg. Jag hängde kvar bland folket i någon timme innan jag började tröttna på att stå och titta mot en scen som jag inte riktigt kunde se och drog mig istället till närmsta pub. Den var förvånansvärt tom, och jag blev upplyst av bartenderna att det berode på att alla väntade på att få se fyrverkerierna innan de gick till krogen, och de satte igång i princip alldeles efter att svaret kommit. Då jag är måttligt imponerad av fyrverkerier så satt jag kvar inne i puben, tillsammans med två andra, alla andra gick ut för att titta. Vi tre som var kvar kunde dock se spektaklet ändå, då det visades på tv. När smällarna tystnat så var det officiella firandet av nationaldagen över, och de som hade åldern inne samlades runt öltapparna för att avsluta hyllandet av nationen.

Någon dag innan 4:e juli träffade jag på en amerikan utanför ett matställe som jag just betsällt mat från och han börjagde små prata lite med mig. Han öppnade i princip samtalet med att säga att det är ganska ofta som man ser par som består av afroamerikanska killar och vita tjejer, fast det inte alls är lika vanligt att man ser det motsatta, och så frågade han mig om jg visste varför. Det visste jag ju givetvis inte, men jag erkände att han faktsikt hade en poäng med det. Samtalet fortsatte ett lite tag och det kom fram att jag inte tillhörde nationen utan var svensk, på vilket han gjorde en lite utläggning. Han hade nämligen studerat Internationella relationer på UPenn och hade därför god insikt i det svenska samhället. Han fortsatte med att förklara förmig att det inte var lika vanligt att se par bestående av vita och svarta i sverige då vi hade en helt annat tradition vad gäller vilka man får ha umgänge med, det är ju inte ok i sverige att ha förhållanden innan man gifter sig och den man ska gifta sig med måste ju godkännas av familjen. Han sa även att detta berodde på att vi i norden inte var europeer, och att detta var orsaken till våra hårdare samlevnadsregler. Jag blev lite smått överraskad, kunde ju tycka att jag borde veta hur det funkar där hemma, samt lite chockad över att ett universitet i USA kan blanda ihop norden med mellanöstern.

2009-06-24T19:59:00.000-07:00

Var på en fest för ett tag sedan, en hejdå-fest för en spansk postdoc som lämnar landet för sydligare bredgrader. Förberedelserna inför denna fest gav mig iden till en del av detta inlägg och en av diskussionerna en annan. Festen (som hölls i en lägenhet i West Philly, skulle egentligen ha varit en gårdsfest men vädret de senaste två veckorna har varit omväxlande regn och mulet så vi inledde festandet inne, fick senare flytta ut på altanen då det, trots regn och gråa moln, är höga 20-talet grader ute och ca 20 personer i en lite lägenhet ger mycket värme) som jag blev inbjuden till två dagar innan den var, var en BYOB. Det skulle visa sig att det inte riktigt var nödvändigt när alla väl kommit dit, men det gjorde ju i och för sig att folk kunde bli en anings mer glada. För att uppfylla min kvot för festen stannade jag till på den lokala (läs: pizzerian/ölaffären som ligger vid jobbet) för att inhandla ett sexpack amerikanare. Det var när jag betalade för dessa som jag gjorde min betraktelse. Lite bakgrund: Jag tror ni alla har tittat på filmer och/eller tv-serier gjorda i detta land där ni sett en, i de flesta fall, man som lidit ett antal hårda motgångar och som i sin förtvivlan tar till den bruna papperspåsen. För det är ju en brun papperspåse som han tar kroken av och påsen han för till munnen, även om vi nog ska anta att det ska föreställa att han har en flaska JD eller dylikt i påsen. Själv har jag ju antagit att det ska föreställa att de är så i behov av att få i sig några stärkande droppar att de inte orkar ta flaskan ur påsen, men si så är inte fallet. Precis som i sverige så är det nämligen inte tillåtet att dricka på allmän plats, men till skillnad från oss svenskar (som inte bryr oss utan pimplar alkohol där det passar oss bäst) så har amerikanerna kommit på att om man stoppar flaskan i en brun påse så kommer polisen inte att förstå att det är alkohol man dricker, och på så sätt slipper man gå dirket till fängelse (utan att passera gå). Det är nämligen så att det inte bara är skådespelare som använder sig av detta knep, utan även folk som är yngre än mig (men inte så unga att de inte får dricka) gör det jag har sett dem. Personligen så förstår jag inte riktigt hur polisen, eller vem det nu är de ska lura, kan gå på det här tricket, det är ju nämligen väldigt sällan som man ser någon gå och dricka en Cola eller en kopp kaffe i en brun påse... Fast vad har då detta med underteckand att göra?? Jo, när jag betalade för mina öl så var expediten vänlig nog att stoppa ner dessa i, just precis, en brun påse. är ju i och för sig knepigt att dricka ur en påse med ett sexpack i men ändå. Väl framme på festen såg jag att jag inte var den ende med sexan i den bruna påsen, alla hade den. Får väl ana att det är den amerikanska motsvarigeheten till systemkassen.

På denna fest diskuterades ett ämne som man inte alltför sällan hörs diskuteras hemmavid. Det är tydligen så att amerikanska pojkar inte verkar vara ett dugg bättre på att handskas med toasitsen än vad senska pojkar är. Det finns dock en tydlig skillnad i resultatet (jo jag vet att detta är åtmindstonde det andra inlägget med toa inriktning, men vad kan man säga... spenderar väl mycket tid där...??). För er som inte är bekanta med den amerikanska toaletten så kan jag meddela att den innehåller avsevärt mycket mer vatten än vad dess svenska motsvarighet gör. Denna mängd kan med glägje för vissa och sorg för andra med lätthet användas för att döpa varandra (för de som testat detta i sverige så vet ni att man i princip måste spola för att blöta huvudedt på sitt offer, det behövs inte här). Tillbaka till storyn, om man som man inte fäller ned ringen och en dam kommer efter för att göra sitt behov, bör tilläggas att damen i fråga inte är en av de som vi tänker på i vanliga fall utan en som har en lite mindre bred stuss, kommer hon inte bara att känna den kalla obehagliga toalettstolen utan även doppa rumpan i vattnet, vilket leder till att de måste lägga en rumptvätt till sitt toabesök. En av de tjejer som diskuterade detta tog även upp personliga erfarenheter av detta som hon tydligen fått uppleva när hon delat bostad med två olika män. Männen som någon gång under natten känner att de måste lätta på trycket, går upp och gör detta, glömmer/skiter i att fälla ned ringen, och för att vara snälla mot den sovande damen skippar att spola. När sedan senare under natten denna tjej behöver bli av med lite vätska så kommer hon att få ett obehagligt uppvaknande, kall stol och blöt rumpa (kissblöt). Ska meddela att när hon drog denna historia så var det måna av de andra tjejerna som erkände att de också råkat ut för detta. Fast historieberättaren var den enda som, i alla fall erkände, för att straffa syndaren (i hennes fall hennes pojkvän i ena fallet och hennes man i det andra) tog stakarens tandborste och rörde en visp i den ospolade toaletten. En hämnd som bara hon senare visste om...

En annan skillnad mellan att vara i USA och i Sverige när man är på jobbet är de skyltar som upplyser en om vad man ska ta sig till i händelse av fara. Hemma brukar de ju mest behandla brand och eventuella gaslarm. Medan de här i staterna är aningens mer utförliga. Då jag inte vet om ni kan läsa det som står på lappen så ska jag skriva ut det och så kan ni ju kryssa för de som ni känner igen:

What to do....

*Fire

*Building evacuation procedur

*Shelter-in-place

*Suspicious packages

*Suspicious behavior

*Bomb threat

*Active shoter

Så man får ju räkna med att det händer lite mer lite oftare i det här landet.

Kastade även in en bild av Rocky (statyn), mest för att ni ska veta att han inte är bortglömd här i stan.

2009-06-09T18:37:00.000-07:00

Nu har sommaren på allvar börjat komma till Philly, och med det menas att inte bara värmen är på plats utan att även luftfuktigheten infunnit sig, i alla fall till viss det. Nu mer när man går ut känns det som att stiga in i en bastu, runt 30 grader och fuktigt. Gör att man känner sig lite så där lagom ofräsch mest hela tiden, men som tur är så är man ju inte själv med den känslan även inbitna amerikaner känner sig så.

Min helg var förutom ganska varm även väldigt internationell. Det började som det flesta helger gör på fredagkväll med middag hemma hos mig med min nya hyresvärd, granne, grannens pojkvän och en bekant till min hyresvärd. Tre av dessa var japaner, och det var de som satte temat på kvällen. Jag är ju som bekant inte den största anhängaren av sushi, men hemlagad suchi som man rullar själv var väldigt god, och saknade den där typiska smaken av rå fisk. Kan rekommendera alla att skaffa sig en japansk bekant som kan tänka sig tillhandahålla detta, visst man kan ju fixa det själv men det är bra mycket jobbigar.

Jag kunde ju inte vara sämre än att bjuda på lite svenska traditioner, och har därför skaffat mig ett lager med Djungelvrål som jag gladeligen bjuder icke-svenskar på. Får dock påstå at det inte tas emot riktigt lika väl som man skulle kunna tro. En av mina arbetskamrater höll på att kräkas när han stoppade en bit i munnen, en annan stoppade in den den flög ut lika snabbt (ner i en papperskorg på lab) när han senare fick reda på att det slata försvann efter ett tag plockade han upp den igen och testade igen (jag hade redan försvunnit, dryga 20 meter, med påsen med fräscha vrål i så det var därför han tog upp den ur korgen igen...). Önskar att jag hade haft kamerna framme vid de tillfällen då jag bjudit på lakrits, för att kunna föreviga ansiktsuttrycken, men det kanske kommer flera tillfällen. Japanerna hade mer delade åsikter om godisarna, en av dem reagerade som tidigare, en annan verkade bli frälst efter att ha kommit över den inledande chocken, och min hyresvärd håller så sakteliga på att vänja sig vid dem. Hon tar en då och då, helt frivilligt☻

Dagen efter blev det än mer sverige. Det var dags att handla nya möbler för en av mina 'bitches' (jo, de kallar sig själva för Patriks bitches). Hon skulle ha ett i princip helt nytt bohag, så vi tog lastbilen till IKEA. Det kändes nästan som att stiga in i Linköpingsvarianten, alldeles innanför entren låg Småland till höger, tog man rulltrappan upp en våning kunde man kolla på möbelutställningarna och gick man genom dörren rakt fram kom man till plockavdelningen. Mina vänner kände sig tämligen lyckliga över att ha en tolk med sig, som kunde förklara för dem vad som stod på skyltarna. Så jag gick omkring och översatte möbel- och prylnamn medan de plockade på låda efter låda. Passade på att ta ett besök i svenskaffären också, för att försäkra mig om att det finns sill till midsommar, det gjorde det. Så nu får ni gärna skicka nubbe☺ Sen bar det av till lägenheten och ett antal timmar med att plocka ihop alla möblerna. Stämningen lättades upp lite när vi satt ihop alla grejer och upptäckte att värdinnan bytt plats på två delar i en byrå, den var svart för utom den felaktiga delen, som var björk. Ett misstag som alltför många lyckats göra (givetvis inte jag).

På söndagen fick jag sedan chansen att se att det finns fler svenskar än jag. Detta då cykeltävlingen Philadelphia International Cycling Championship gick av stapeln. Jag såg fem svenska tröjor som tyvärr inte låg allt för bra till men jag hade ju i alla fall någon att heja på. De som inte deltar i själva tävligen sysselsätter sig själva med att dricka öl och och de bor vid den jobbigaste delen av banan, även grilla. Jag förstod dock inte varför inte alla som tittar på kan grilla men det kanske finns någon lag på att man inte får det.

Memorial Day

2009-06-01T20:02:00.000-07:00

Förra måndagen upplevde jag min första riktiga amerikanska helg dag, Memorial Day. Memorial Day infördes för att hedra soldaterna som deltog i amerikanska inbördeskriget, och firas på en dag som infaller i närheten av den dag då staterna återförenades efter kriget. Den har på senare tid blev den utökad till att fira minnet av alla män och kvinnor som dött under tjänsgöring i amerikanska militärmakten, i nutid så har den blivit som den svenska allahelgonahelgen . När jag frågat om varför man firar Memorial Day på jobbet så är det inte någon av de yngre som riktigt vet men de tror att man ska hedra minnet av några som dött i något krig, de kan bara inte sätta fingret på vilket. En sak som de dock är helt överens om är att Memorial Day inleder grillsäsongen, och inte för att det finns någon lag som säger att man inte får, men tydligen är det så att amerikaner använder grillen för första gången på året denna dag. Grillsäsongen håller sedan i sig fram till Labor Day (mer om denna dag i höst). Fast även om nu amerikanerna började grilla så var det bra mycket tydligare att Philadelphianerna tog sitt pick och pack och drog till kusten (Atlantkusten). Hela stan var öde. Det är tydligen en mer lokal tradition, Memorial Day inleder tydligen dessa stadsbors njutande av sol och bad. De få amerikaner som var kvar i stan hade tydligen en grillfest som mina svenska besökar blev inbjudna till.

Har även passat på att beta av ytterligaren en av stadens sevärdheter Eastern State Penitentiary. Det var det första fängelset där alla fångar satt i isoleringscell. Tanken var att de med den bibel de blev tilldelade skulle inse att de handlat fel och i och med denna uppenbarelse bli bättre människor, det förekom sådeles inga samtal mellan fångar eller mellan fångar och vakter. Denna metod övergavs efter ett antal år då det visade sig att behandlingen inte hade efterfrågad effekt. Och för alla som sitter och tänker att amerikanerna är en bunt idioter som trodde att detta skulle funka så kan jag meddela att vi i sverige hade tre fängelser som utövade samma bestraffningsmetod. Under de ca 150 som fängelset var i drift satt ett gäng fångar där och ibland dem Al Capone (hans cell är den med möblerna i), och två hundar. Jo det stämmer en av hundarna var en dömd kattmördare, och var sådeles dömd att spendera en livstid i finkan.... (ok, tror att den där idiotin kom in här istället, fast det kanske satt hundar i sverige också). Men som museum kan jag inte rekomendera denna anläggning. Efter att fängelset stängde 1971 så har det nämligen bara stått och förfallit, och som besökare så tröttnar man efter ett litet litet tag på att kolla in i rum fylda med bråte och damm (se bild), och de få (kanske två-tre) rum som renoverats såg så renoverade ut att man inte kunde tro att de befann sig i ett fängelse som byggts och varit i drift sedan 1829. Inte värt $12.

Jag har fått reda på att de shorts som vi i europa (pratar om manliga europeer) har som går lite nedanför knäna inte är vidare vanliga i USA, och att amerikaner kan använda sig av detta klädesplagg för att definiera om en person på stan är europeisk, eller oftare homosexuell. Enligt mina amerikanska vänninor så används nämligen denna typ av shorts endast av kvinnor eller amerikanska homosexuella män, samt har de lagt märke till europeiska män. Då det nu håller sig på temperaturer i graderna varmt upp till väldigt varmt, och enligt envisa rykten kommer att stiga till snälla-ta-mig-härifrån-jag-kan-inte-leva-i-värmen, så får jag endera köpa en ny shortsgarderob alternativt se till att se väldigt europeisk ut...

2009-05-22T05:10:00.000-07:00

Då har det gått ett tag igen sedan senaste inlägget och det är väl dags för ett till. Så vad har hänt sedan sist i mitt otroligt intressanta liv i amerika? Jo, jag har än en gång flyttat, och hoppas det dröjer väldigt länge tills nästa...Förförra tisdagen packade jag ihop mina saker i väskor och kassar och gick de fyra stegen till min nya lägenhet, som ni förstår ligger lägenheten vägg i vägg med den jag bodde i tidigare. Där efter satte jag igång med flyttstädningen, och med tanke på hur länge jag bott i lägenheten jag lämnade så tror jag inte att flyttstädningen kollas lika minutiöst här som den görs hemma fast det kanske beror på hyresvärden, och min svenska städmentalitet var kanske bättre för nästa hyresgäst, som faktiskt fick ett rent hem att flytta in i. Nästa hyresgäst är nämligen en japan, som inte pratar så bra engelsak, vilket gjort att de telefonkontakter vi haft blivit lite lidande då jag inte förstår vad hon säger, men det har gått att lösa med mail, så nu har jag även en ny granne. Nu börjar jag ju även känna mig hemma i mitt nya hem, är underbart att ha tillgång till mer än ett rum, och en spis(!). Kan inte minnas att det var så här skönt att flytta ifån min förra etta...

Förförra helgen var det förövrigt flytthelg för studenterna här på universitetet. Ett flertal av vägarna runt campus stängdes och hade utsatta 'flyttvakter'. Det är nämligen så att när treminen är över så flyttar i princip alla studenter ut ur sina lägenheter, och detta sker på en och samma helg. Har nog aldrig sett så många flytt bilar förut, ens om man lägger ihop alla jag sett. Detta har även lett till att de flesta husen runt campus annonserar om att de har lägenheter som man kan flytta in i omgående, och om det nu är så att de får hyresgäster så undrar jag lite var alla studenter ska bo när de kommer tillbaka.

Som bekant för ett antal av läsarna så lämnade jag landet förra måndagen och åkte hem till Sverige. Hade hört talas om att det var en varm vår där hemma och här var det närmare 30 när jag begav mig av så jag hade på mig shorts och t-shirt. Det skulle visa sig vara ett dumt drag, för när vi landade på Arlanda så annonserade piloten att det var 6 grader ute, inte riktigt den temperaturen som man är sugen att ha shorts i. Så i mitt amerikanska liv händ inte allt för mycket förra veckan, så därför hoppar jag bums till denna vecka.

När jag kom tillbaka till amerikansk mark och stod och väntade på tåget som skulle ta mig från Newark till Philly kom en svensk familj fram till mig (skället till att jag vet att de var svenska var att de pratade svenska med varandra) och undrar 'Do you know how we get to the train to New York?' var på jag svarar 'Ni går över till den andra perrongen' och får svaret 'So it's the other platform'. Endera var de väl lite överraskade av att få ett svar på svenska, eller så ville de inte förstöra sin amerikanska upplevelse.

När jag sedan kom till jobbet så var det bara att hugga tag i allt som lämnades en vecka tidigare. Gick in på mitt kontor (se bilden intill), och känd att jag var tillbaka på sjuttiotalet (inte för att jag upplevde det vidare värst länge som liten, men ni fattar vad jag menar). Jag har fått en ny arbetskamrat medan jag varit borta, ytterligare en ryss (så vi har två) och även denna är nog dubbelt så gammal som underskriven. Hon har sagt två ord till mig under de dagar jag varit här, och det är två hej. Så jag ska inte påstå att jag vet vad det är för en kvinna, men hin verkar inte vara särskilt sugen på att säga något mer, efter att hon sagt hej så har hon bara gått iväg. Efter det obligatoriska kolla jobbmailen, vilket jag inte kunnat göra under min frånvaro så bar det av ut på lab för att börja pippettera, blanda lösningar och allt annat spännande som en kemist gör. Det ni ser på bilderna (ovan) är i stora drag hela labbet. Nej, jag vet, det är inte vidare stort, eller välutrustat för den delen.

Har även hunnit med en middag med min tidigare hyresvärd, hon har varit på konferens i sexologi (eller vad det nu heter) under tiden jag varit borta och informerade mig om lite ny utrustning för personlig njutning som nu, eller innom en snar framtid, finns på marknaden. Jag ska ta ut de tre intressantaste. Först ut var en pubisring med vibrator funktion som man kopplar till sin Ipod, och givetvis till sin egen utrustning. Sedan letar man reda på sitt favorit album trycker på play och så börjar ringen att vibrera i takt med musiken (kanske blir årets julklapp?). Pris: runt 100 dollar. Nummer två var en atteralj för kvinnor, en massagestol med en inbyggd dildo i sittdynan som man kan styra hastigheten på, för det nätta priset av 1300 dollar. Perfekt för en middag med svärföräldrarna. Slutligen ytterligare en pryl ämnad för den manliga befolkningen. En mekanisk vagina, som enligt min informatör hade en otroligt naturtrogen utformning (och då menar hon insidan). Vaginan är utrustad med en usb-kabel och ska enligt utsago vibrera i takt med den porr man tittar på. Pris: 70 dollar.

Igår på väg hem från jobbet möttes jag av ett gäng cyklister, gissningsvis runt 1000 som kom cyklande i en stor klunga i motsatt riktning. De hade polis escort, både bilar och cyklande poliser som stängde av vägarna runt gänget. Försökte både fånga dem på bild (lyckades inte riktigt få med alla) och även ta reda på vad de var för några, men av alla jag pratat med så verka jag vara den ende som vet om stt de ens var ute, men trots att Philly är en cykelvänlig stad så hör denna mängd cyklister inte till vanligheterna.

Hey Day

2009-04-30T19:40:00.001-07:00

I torsdags förra veckan var det Hey Day, en tillställning som jag inte fick delta i men väl kunde titta på. Hey Day är den dag då, i alla fall i Philly, collage juniors firar att de nästa termin ska bli seniors. Vad detta innebär mer ingående vet jag inte, dvs har ingen annin om de samlas i aulan och rektorn håller tal etc, men en stor del av dagen går åt till att vara i en inhängnad utan för mitt jobb. Studenterna började komma dit runt 10 och hade väl salat alla vid 12. Innan de kom dit hade alla fått varsin röd t-shirt och i inhängnaden fick de en vit hat och en käpp. När jag passerade inhängnaden vid tretiden så fick jag se vad käppen var till för, i alla fall om man var man, vet inte riktigt om ni kan se det men grabben utan t-shirt nere till höger i bild har ryggen full av röda linjer. Käppen användes nämligen till att piska sina kompisar med, och det med ordentliga rapp. Vad tjejerna använde käppen till fick jag inte se prov på, men jag har svårt att tro att de hade samma användningsområde. Åldern på de deltagande ska enligt mina amerikanska bekanta vara 20-21.
För egen del så har jag fortsatt mitt utforskande av närliggande sevärdheter, och passade därför på att njuta av vårt fina väder med att åka till national parken Valley Forge. Parken ligger dyrga 4 mil öst om stan. Skälet till att det är en nationalpark är att platsen huserade George Washingtons amerikanska armen under amerikanska frihetskriget underden kalla vintern 1777-1778stora delar av den nordamerikanska armen under en mycket kall vinter någon gång under inbördeskriget. Vi passade dock inte på att ta del av de historiska aspekterna av parken utan njöt av solen och naturen (vilket ni nog kan se på bilderna).
Men nu är det ju inte så att ni läser denna blogg för att frossa i amerikansk natur, utan för att ni vill veta hur mycket konstigheter en normal människa, dvs jag, kan hitta som ni sedan kan skratta åt, och jag är ju inte sämre än att jag vill tillhanda hålla er detta. Jag har fortfarande god kontakt med min tidigare lägenhetskamrat, och var för några dagar sedan där på besök. Dels för att hämta lite post och dels för att umgås lite. När vi sitter där och pratar så kommer ämnet vikt upp och den mindre manliga av de två deltagarna säger att hon nyligen ställt sig på vågen och upptäckt att hon gått upp nästan 10 pounds (runt fyra och ett halvt kilo), följt av att hon hoppas att det är muskler för hon har ju varit på gymmet. Jag ville ju inte vara elak så jag sa det kan ju stämma, muskler väger ju faktiskt mer än fett, men i mitt huvud tänkte jag någonting helt annat. Man kan ju fråga sig varför min amerikanska vän går upp i vikt trots flera havltimmar på gymmet, och jag ska inte skriva i sten att jag har svaret men... Hon äter inte frukt och grönt, men gillar sötsaker. Detta visades ganska ordentligt när hon och jag var på brunch idag, vi var på en av Phillys brunch-institutioner och hon beställde en tallrik french toast. De tre tjocka brödskivorna serverades med färska jordgubbar och smör. På bordet fanns en liten kanna med lönnsirap, runt 300 ml. Så fort tallriken ställts ner på bordet så petads jordgubbarna bort från brödet och byttes ut mot tre klickar smör (strl som en portionsförpackning man får på en svensk restaurang) följt av innehållet i kannan. ...och i mitt huvud flög funderingarna om ökad vikt.
Ska avsluta med en sådan där observation av saker man inte ser alltför ofta hemma och som gör att man funderar på intelligensen på den amerikanska befolkningen. Jag var och handlade i dag, totalt 9 varor med en total vikt av runt 5 kilo. Ska lägga in lite information för de som inte vet, men på de flesta amerikanska affärer så behöver man inte packa sina varor själv det gör endera kassörskan eller en annan anställd. Så när mina varor blev packade delades de upp för att packas i två olika kassar, där vardera kasse i sin tur är i en annan kasse. Det blev alltså fyra kassar allt som allt. Man kan anta att de gör så för att det inte ska gå hål i botten om kassen är tungt packad. Men för att minska risken för att man ska tappa sina varor så är även kassen märkt med trycket "Please hold both handles" (se bild) och jag undrar ju om det var ett problem innan trycket med att folk bara bar i det ena handtaget och på så sätt tappade sina inköp...?

Jag tror att sommaren kommit

2009-04-22T18:50:00.000-07:00

Var ju lite illa att jag la in en repris redan under första säsongen. Får hålla bättre koll på vad jag skivit om i fortsättningen. Så veckans inlägg kommer att lite lätt behandla ett ämnen som jag tror att alla väntat på, övervikt. Under mina första månader här så reflekterade jag över hur få överviktiga amerikaner jag såg, jag hade ju väntat mig att jag skulle få lov att klämma mig fram mellan fettisar när jag skulle ut på stan, men icke. De lös med sin frånvaro.

Fram till förra veckan, med slut i torsdags har det varit vinter här. Rapporter hemifrån gjorde gällande att ni hade det varmare än vad vi hade, och jag var tämligen besviken. Hade ju hoppats på att jag skulle kunna gotta mig i värmen som borde råda på de breddgrader jag nu befinner mig på, men här var minusgrader på nätterna och under tio de flesta dagarna. Så blev det fredag den 17:e och vips så var temperaturen låga 20, och lördagen bjöd på solsken och runt 30. Sedan dess har det varit behagligt och nu till helgen ger väderleksrapporten att det ska 31, i skuggan. Så nu ska jag gotta mig, och inte jobba så att jag kan uppleva värmen :)
Fast vad har då detta med feta amerikaner att göra? Jo, jag tror att de legat i dvala under vintern, för i samband med att värmen kom så blev helt plötsligt gatona fyllda med människor som inte bör äta mer på Köttclownen. Har på en vecka sett 11 personer som måste ta sig fram med hjälp av ett mopedliknande fordon, och då är de ju de mest extrema. Antalet som inte längre kan använda sig av jeans är nog fem gånger så många. Man börjar ju undra om det är så att de hoppas på att fettet ska smälta i värmen, eller så har de bara kommit ut för att det nu passar sig att äta glass.
På tal om glass så kan jag meddela att kön som brukar vara vid Bosses inte är mycket att komma med när man jämför med kön som bildas utanför Ben&Jerrys. Jag och en arbetskamrat gick för att äta middag och passerade kön runt 18-tiden, den var då ca 100 meter lång, när vi sedan gick tillbaka efter nästan två timmar hade kön inte minskat ett dyft, men folket i den hade ändrats. Och som ni nog kan tänka er så passade de flesta av köarna i Biggest Looser.
Skulle ju varit trevligt om jag kunnat dela med mig av mina syner, men det känns lite illa att plåta fettisar, så istället visar bilderna hur träden såg ut i torsdags och hur de såg ut i måndags. Så våren som jag upplevt var ungefär en dag lång.
Ska följa upp ett inlägg som gjordes för ett antal veckor sedan, då jag beskrev hur det gick till för att söka ett Social Security Number. Det är ju ganska bra att ha ett sådant i detta land, har man ett kan man få ett körkort, betala skatt, skaffa ett mobilabonemang, få pengar från sin sjukförsäkring etc. Jag gjorde min ansökan den 20:e januari och enligt informationen man får så ska man få reda på om man får ett nummer innom 2 till 6 veckor. Dessa riktlinjer gäller inte för en svensk man som närmar sig 30. Jag har varit på Social Security Office med jämna mellanrum sedan den tjugonde för att försöka få ett nummer, men det verkar inte gå. Tjänstemannen som behandlat min ansökan vet inte vad det är som är fel, och detta har lett till att han för min räkning skickat in ansökan ytterligare två gånger utan att något hänt.... Nu är det ju inte hela världen än, är ju ca 9 månader kvar tills man ska deklarera och tills dess borde det ju ha löst sig (ta i trä) för har det inte löst sig då så kanske jag blir en amerikansk skattesmitare och då blir det ju en one-way-ticket till norden.

Fotboll vs. football

2009-04-16T19:42:00.000-07:00

Igår hade jag den ovanliga turen att få se fotboll på tv, de visade champions league och det är inte alltför vanligt . Amerikansk sport består nämligen av de fem intressanta, Amerikansk fotboll, baseball, basket, golf och hockey.
Intresset för de olika sporterna varierar med årstiderna, just nu toppar basket, slutspelet börjar nämligen om någon vecka. Basket har dock varit på topp sedan början på mars, och var innan dess den näst största. Just nu visas alltså NBA-basket men tidigare var det ofta som det visades collage basket, men i snitt så har det varit 6-8 matcher per kväll så man kan verkligen gotta sig i sporten. Basket säsongen inleds första veckan i november, men intresset för sporten är inte så stort då.
Då är det nämligen football som är störst. De spelar som bäst, säsongstart i september. Alla väntar på superball, som ju avgörs i februari, och för att slippa vänta på superball sunday alldeles för länge så är det runt nyår slutspelet för collagelagen. Det är i princip lika stort som själva superball. På en fråga om varför det var så stort så fick jag förklaringen att det berodde på att collagespelarna inte spelar för pengar utan bara för att det är kul. Nu är det ju i och för sig så att de flesta collagespelarna har fått ett stipendium för att just spela boll i collage (samma regler gäller för collagebasketen). När superball väl avgjorts så verkade det koma ett sorts håll då sportkanaleran inte kunde komma på att de skulle visa sporter som faktiskt spelades (tex basket) så sändningstiden fylldes med program i stil med halvtids- och eftersnack till fotbollsmatcher hemma, men även flera timmar långa program med titlar i stil med 'MacMannan's mock draft'. Ett program där en av kommentatorerna på ESPN pratar om vilket lag han tycker ska drafta vilken spelare, otroligt givande....
Men trots att det är både basket och football på tv så kan man inte komma undan baseball, vissa dagar när det inte är baseballsäsong så visas nämligen repriser av matcher. Dessa repriser kan vara på vad som helst för match, alltså inte en repris på en final eller en speciellt spännande match, de har sänt helt vanliga seriematcher och första gången jag såg att de visade en repris så var det en match från 1999. Jag ska dock erkänna att jag tycker det är konstigt, för alla amerikaner som har diskuterat baseball har nämligen sagt att det är skittråkigt att titta på sporten på tv, man måste se den live. De har i och för sig också sagt att för att det ska vara intressant så måste man förstå sig på spelet. Jag har fått ett antal undervisningar om detta och hela spelet handlar tydligen om enbart två spelare, de två kastarna (pitcher). Alla andra verkar endast vara med för att ge kastarna något att göra, och tydligen så är det absolut bästa matchen man kan se en där inte en ena spelare träffar bollen. Och det ska gärna hålla på i flera timmar, så att man kan äta korv och dricka öl. Baseballen börjar första söndagen i april och slutar i slutet av oktober alt början av november.
Dessa tre är större än de andra två, och av de två kvarvarande är golfen större än hockey. Golfen har sin egen kanal som, enligt vad jag sett, enbart visar golf. Så jag kan bara anta att de också kör repriser. Att golf behöver en egen kanal verkar lite knepigt, det pratas nämligen inte golf. Har inte hört det på jobbet, på restauranger eller på krogen, men så kanske jag har för få 'moderat' vänner.
Hockey kläms in i utbudet när det inte finns basket att visa, vilket gör att det ofta kommer på lite obekväma tider. Det visades lite då och då under footballsäsongen också men då var det längre mellan gångerna.
Om man där emot är intresserad av något annat så är det lite knepigare. Jag har lyckats se snowboard två gånger, aldrig slalom eller, gud förbjude, längdskidor. Två gånger har det även visats lacross, en sport som är väldigt stor i collage och sedan helt plötsligt verkar bli helt ointressant. Arsenal-Villareal matchen var den första fotbolls matchen jag sett, vet dock att de visade EM i sommras så det kanske finns mer.
Nu ska jag ju erkänna att jag inte sitter och kollar på sportkanalerna varje dag, eller för den delen kollar igenom deras program, men man kan ju erkänna att man saknar lite mer varierad sport. Är ju i och för sig lite kul att höra det lag som vinner endera av dessa ligor (NBA, NFL, MBL, NHL) blir bäst i världen, då vet man att man är i landet som är kronan på verket. Väntar bara på att få höra att det lag som vinner MLS (amerikanarnas fotbollsliga) är det bästa fotbollslaget i världen.
Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, får se om jag kompenserar nästa vecka.

I'm sorry

2009-04-08T19:20:00.000-07:00

Jag tror att jag håller på att bli amrekaniserad, och det har smygit sig på mig utan att jag märkt det. Det började nog redan första dagen, men jag kom verkligen på mig själv i onsdags vid en hiss. Men först får vi nog gå tillbaka lite i tiden.

Redan första dagen här i stan, när jag gick från öst till väst reflekterade jag över att folk inte bara traskade rakt fram och förutsatte att man skulle flytta på sig, de tog lika mycket ansvar för att man skulle undvika kollision som en själv. Det gällde inte bara den äldre generationen utan även yngre. Det gjorde mig lite lättare till mods, så där första dagen i mitt nya hemland.

Jag skulle dock märka att den amerikanska trevligheten inte slutar där. Det är nämligen så att (som ni kanske minns från en av reklamerna på svensk tv) att amerikaner gärna säger "Hi. How are you?" och att det då inte är meningen att man ska ta upp att man vaknade med förstoppning och att man är allmänt deppig för att man har blivit av med jobbet, utan bara svara "Fine thank you." med ett eventuellt tillägg av "And how are you?". Själv hade jag lite svårt för det här i början, det blev en massa "How are you?" hit och "How are you?" dit, och man kan ju erkänna att man inte upplever det allt för ofta i sverige. Men här kommer lite av mitt amerikaniserande in, jag har blivit lite varm i kläderna och är snabb med att svara på dessa "trevliga" frågor och kan ibland vara den som säger frasen först, men jag försöker berättiga det med att jag inte vill framstå som den otrevliga svensken. Att frasen bara är "trevlig" beror på att folk bara säger den och man kan lätt höra att det på att de på en intresseskala från en vårta till ett badkar är någostans i närheten av totalt ointresserade (och likaså är jag). Man ska förövrig tillägga att denna artighetsfras inte bara är något man utbyter med kollegor på jobbet eller sina grannar, det är väldigt vanligt att man stöter på någon, helt okänd, på stan som undrar hur det är med en ( och de första gångerna detta hände så slog det nästan slint i mitt lilla svenska huvud för ända gången någon okänd pratar med en i sverige är ju när man träffar på någon när man är långt utanför civilisationen, eller när folk är lagom onyktra och träffar på någon i kön till en toalett).

Fast det trevliga amerika slutar inte där, om man åker hiss tillsammans med någon i detta land (det är inte hissen i inledningen) så är det kutym att småprata med sina medresenärer. Oftast är det vädret som diskuteras men det beror givetvis på sällskapet. I hissen kan man nämligen spy galla över sitt liv, vilket kan ta en med överraskning.

Ytterligare en trevlighet som ameriknarna kastar kring sig är "I'm sorry". Man kan säga det i alla situationer. T. ex. om någon kommer gående över gatan och jag går på trottoaren och måste hålla lite på farten för att vi inte ska kolliderar, så kommer det ett "I'm sorry". Jag brukar fundera över vad de är ledsna över, att det gick över gatan???? Det kommer även när man står vid sin labbänk, bredvid en annan, sträcker sig för att ta något, man är inte i närheten av att vidröra personen men ändå måste de säga "I'm sorry". Fast den situationen som stör mig mest med detta "I'm sorry"-ingande är när man ska passera en dörr, som är stängd och som man inte kan se igenom, och det samtidigt kommer någon från andra sidan och ska gå igenom samma dörr. Även i denna situation säger amerikanen förlåt, och då vill jag gärna stanna personen och verkligen fråga "Vad är du ledsen för?" men det har jag inte gjort ännu. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag kan det längre (här kommer nämligen hissen). Jag stod nämligen på andra våningen på jobbet och väntade på hissen, när den plingade för att uppmärksamma om att den ankommit tog jag ett steg mot dörren för att gå in, och samtidigt kommer en kines ut ur hissen. Var på jag säger "I'm sorry". Va f*n!! Det kom helt automatiskt. När jag i min ensamhet stod i hissen funderade jag på vad jag var ledsen för, men kunde inte komma på det förutom att jag just sagt den där frasen... Vi får väl se hur det gå för mig att bevara min svenskhet i fortsättningen.

Då dagens ämne inte riktigt gjort sog på bild har jag lag in lite bilder på Philadelphias svar på klotter. Det finns nämligen väldigt lite klotter, jag kan bara komma på ett ställe i stan där jag sett det. Där emot finns det gott om mural art och bilderna är ett smakprov på detta.

Can I have your attention, please

2009-04-01T20:35:00.000-07:00

När jag vaknade imorse var det med en viss grad av förundran. Istället för att vakna till ljudet (eller oljudet, hur man nu vill se det) av min väckarklocka vaknade jag av en amrikansk manssöst. Jag kunde ju inte komma ihåg att det var någon amerikan med mig när jag gick och lade mig och innan millisekunden gått tills jag insåg vad det var han sa han jag nästan bli orolig för att jag skulle ha ett inbrott (är ju i och för sig inte så troligt på 23:e våningen i ett hus med portvakt, men…) Klockan är 05.30. Den lite jobbiga rösten upprepade sitt meddelande:

Can I have your attention, please. A fire has been reported in this building. Please proceed to the nearest fire tower, and await further instructions.

En nyvaken Patrik blev plötsligt klarvaken. Visst jag äger inte mycket här i USA, men det jag har vill jag gärna ha kvar. Rösten upprepade detta mantra med kanske 4 sekunders mellanrum. Jag satte på mig ett par byxor, en tröja och strumpor, klev i skorna, tog mobil och min jacka och steg ut i korridoren (trapphuset). Jag var helt själv. Jag var så själv där i korridoren att jag fick lov att ta ett kort på det. Det brinner i huset, larmet går (man måste vara döv för att inte höra det) och så här fullt av panikslagna amerikaner var det… Ok, jag var inte heller panikslagen men jag tänkte ju inte sitta i lägenheten heller. Efter ett litet tag började det dock komma ut lite folk och vi tog oss i sakta gemak till brandtrappan och började traska ner. När vi kommit ca 15 våningar ner stöter vi på en äldre dam som står i sin rosa morgonrock i trapphuset, hon informerar oss snällt om att man inte behöver utrymma, utan bara ställa sig i trapphuset och vänta, vilket faktiskt är vad informationsrösten sager men det tanker man inte riktigt på när man hör ordet brand. Så vi stannade och väntade, efter kanske 45 minuter slutade varningen, vilket betyder att man kan gå tillbaka till sin lägenhet. Vi (jag och min hyresvärd) tänkte att vi skulle vara lite morgonlata och ta hissen upp. Den fungerar inte, när hyresvärden frågar hur lång tid det kommer ta tills den fungerar så får hon svaret att de inte vet. Så vi får gå upp.
När jag väl kommer upp dukar jag fram frukost och sätter mig och äter. Har knappt stoppat den första skeden med konstiga amerikanska frukostflingor i munnen innan varningsamerikanen sätter igång igen.

Can I have your attention, please. A fire has been reported in this building. Please proceed to the corridor next to the nearest fire tower, and await further instructions.

Denna gång orkade jag inte bry mig. Han slutar dock efter bara två uppmaningar. Jag fortsätter att äta, men efter kanske fem minuter så sätter han igång igen. Orkar inte bry mig denna gang heller. Trots att han denna gång varnar i säkert en kvart. Två minuter efter det så blir det mörkt, kylen slutar att fungera, det verkar so mom det är slutet på civilisationen så som jag känner den, men det är som tur bara ett strömavbrott. Är ju i och för sig ganska jobbigt men det går ju att leva med. Jag avslutar min frukost och ställer mig för att diska min tallrik etc. Var på jag upptäcker att det inte bara är elen som gått. Det finns inget vatten heller, och då menar jag inte bara avsaknad av varmvatten utan även kallvatten (läs ingen dusch, vatten i handfatet och framför allt, ingen toa). Så det var bara att raggar duscha och sätta på sig kläder och gå till jobbet. Strömavbrottet innebär ju dock att det blir mörkt, och det är ju inte så jobbigt när man är i sin lägenhet för däf finns ju fönster som lyset upp lite. När man dock steg ut i korridoren, och framför allt gick in i brandtrappan (hissen fungerade ju inte pga strömavbrottet) så är det dock svårare att se. Jag tog ett kort på när jag gick ner för trappen för att visa er, tog det utan blixt för att ge den absolut rätta känslan. Jag höll mig i trappräcket och räknade steg.
Väl nere fick jag reda på vad det verkligen var som hade hänt denna morgon i ett höghus i Philadelphia. Det var tydligen en vattenläcka i källaren. Källaren fungerar även som garage. Tyvärr var jag inte riktigt lika vass med mitt fotande här, så ni får ta mig på mitt ord, var dessutom lite osäker på hur killaran som jobbademed att lösa problemet skulle ta det om jag stod och plåtade misären. Vattennivån i källaren var nämligen drygt en meter. Jag funderade lite på hur de hyresgäster som hade sin bil där inne kände sig, men det var bara en flyktig tanke.
Jag gick till jobbet och gjorde det man ska, gick hem på kvällen och när jag kom till porten frågade jag portvakten hur länge strömmen varit ute. Han svarade att den kom på halv fem, alltså ungefär 9 timmar strömlöst. Som tur var så fungerade hissarna, även om de saknade belysning och det stod en tekniker i den för att se till att den kom dit den skulle. Så när jag väl kom till min lägenhet så var det bara att göra en storstädning i kylen, som inte var så kylig längre…

Men jag gick iallafall inte på något aprilskämt :)

(detta inlägg skulle ha publicerats igår men internet hade tydligen inte återhämtas sig ännu.)

2009-03-27T04:33:00.000-07:00

Jo det har väl gått lite för lång tid...

Detta inlägg tänkte jag ängn åt ett ämne som jag utlovat tidigar i denna blogg, och det är om varför amerikaner måste jobba så mycket. Det är ju inte så ovanligt med att jobba två eller tre jobb för att få ekonomin att gå ihop, och som mig själv har jag kommit fram till ett skäl till detta. När jag tar mig till jobbet varje morgon så passerar jag ett antal korsningar med rödljus, och vi sk i och för sig erkänna att jag inte haft körkort alltför länge men, men vid två av dessa står varje morgon en eller två poliser som visar stoptecken åt de bilar som har fått rött och vinkar fram de som fått grönt, och jag kan inte riktgit förstå vad de fyller för funktion. När sedan ljusen slår om så byter polisen/erna riknig och vinkar fram de som just fått grönt och stoppar de som som fått rött. Jag har passerat dess poliser vid olika tider så jag vet att de är där under minst 2 timmar. För mig känns det som som ganska mennigslöst arbete och det borde ju inte betala så mycket att fungera som trafikljus.

Men nu ska jag inte stanna vid en sådan här händelse. När jag kommer fram till jobbet och passerar entredörrarna så möts man av en av tre vakter som jobbar i entren. Denna vakt har till uppgift att kolla så att folk som är studenter eller anställda på universitetet visar upp sitt passerkort (de kollar inte att det är personen som passerar som är rättmässig ägare till kortet utan bara att man har ett kort som ser lite ut som ett passerkort. Jag har visat mitt kaffe kort en gång och kommit in) och om det är en person som inte är student/anställd så delar vakten ut en klisterlapp på vilken det står besökare och vips så får man komma in. De två andra vakterna har till uppgift att se till att de få som säger att de har en avtalad tid skriver in sig i en pärm som ligger i entredisken (de kollar inte vad man skriver eller att man är den man utger sig för). Personligen tycker jag inte de fyller någon funktion överhuvutaget, och om de mot all förmodan gör det så tror jag att de klarar sig med endast en vakt.

På tal om vakter kan jag även ta upp den personal som arbetar i foajen i huset som jag nu bor i. Där är en anställd som har till uppgift att öppna dörren för folk som vill ut eller in och ibland drar ut en lite vagn som boende i huset kan lägga sin packning på för att få den ut ur huset eller in. Förutom denna person så sitter det jämt en anställd i en informationsdisk i entren som kan ringa taxi eller en hatverkare men erbjuder hjälp en med allt annat (men alla gånger jag frågat om något förutom taxi så säger de att man ska prata med management). Så det finns även en eller två personer som jobbar i management och vad de gör vet jag inte.
Fast min favorit bland amerikaner som jobbar med meningslösa saker (vilket borde innebära inte så välavlönade jobb) är där jag köper mitt kaffe. Kassan på detta ställe ligger på mitten av kassadisken, på vänster sida har de mackor och bakelser och på höger sida finns kaffemaskinerna. De flesta dagarna när man kommer in på detta ställe jobbar det sju personer där med följande arbetsuppgifter: en står i kassan och tar emot beställningarna samt tar emot betalningar, bakom denna person står två andra den ena meddelar de två som står på mack- och bakelsesidan om någon beställd macka eller bakelser (det är en som är ansvarig för att plocka fram bakelser och en annan som är ansvarig för mackorna). Den andra bakom kassören talar om för de två som står på kaffesidan vad för kaffe/te som folk betällt, en av dessa häller upp beställd dryck medans den andra sedan ger drycken till kunden. För mig känns det som om ett cafe inte kan dra in tillräckligt med stålars för att betala alla dessa arbetare en hel månadslön, och ska jag var helt ärlig så tycker jag ju inte att de har tillräckligt betungande arbetsuppgifter för att få en måndaslön heller, men det är kanske därför de måste jobba flera jobb.

Ska även ta upp något helt annat. Jag var på kurs för någon dag sedan för att lära mig ur man gör inköp till min arbetsplats, en fruktansvärt onödig kurs, men en intressant sak kom upp under kursen. Kursledaren diskuterade hur man betalade för saker och frågade om det var någon som "kom ihåg" när man betalade med checkar, det gjorde alla som var på kursen. Själv tyckte jag att det var lite konstigt att en amerikan talade om checkar i dåtid efter som att i princip alla ställen där man handlar ar emot checkar, man betalar hyran med checkar, man kan betala sin mobilräkning med check, men men han vill väl vara lite europeisk.

Bilderna i detta inlägg är lite av den gatukonst man kan kolla på när man besöker Philadelphia, samt en bild på en amerikansk variant av Daim som har ett för en svensk ganska roligt namn. Ska även bjuda på en underhållande musikvideo, men framför allt text, som en arbetskamrat visade mig som finns att titta på på youtube.

Start spreading the news,

2009-03-16T18:32:00.000-07:00

I'm leaving today
I want to be a part of it...
Ska dock börja lite där jag lämnade er förra gången, bland amerikas trafik och då speciellt de inte så, i Sverige, normala skyltarna.

Har tänkt att jag ska släppa en uppdatering per vecka om hur jag upplever min tid här, men det blev tyvärr ett uppehåll förra veckan så jag borde ju kompensera, men det kommer inte bli av idag.

En av orsakerna till att jag legat på latsidan med mitt skrivande är att jag under en vecka haft svenskt besök, så jag har inte varit riktigt lika sysslolös på kvällarna som kan hända när man är själv. För att göra besökets besök lite mer underhållande så tog vi i fredags Bolt Bus med slutstation 34th and 8th alldeles utanför Tick Tock. För er som känner igen inledningen på dagens inlägg har redan räknat ut att adressen ligger i New York. Vi ankom runt en och en halvtimme senare än planerat, fredaskvällsköer i amerikas största och femte största städer tar visst lite tid. Så fredagskvällen bestod endast av att checka in på vandrarhemmet samt att gå och äta. Vandrarhemmet hade tyvärr lite mer att önska än vad som erbjöds. Hissen upp till våning 6 var knappt två människor stor. Rummet, som vi delade med fyra andra, hade ingen ventilation eller fläkt vilket gjorde att det helt saknades luft efter dryga 4 timmars sömn och till det så steg temperaturen med ett obestämt antal grader vilket gjorde att man sov mindre bra. Vi lyckades trots allt sova och kom upp i tid för att ta oss till närmaste dinner för lite riktig frukost, och som tur är äter jag inte sådan frukost varje dag. Men vi var i alla fall laddade för en dag på stan. Denna inleddes med en tunnelbane resa ner till Brooklyn där vi hoppade av för att GÅ tillbaka till Manhattan, detta gjordes via Brooklyn Bridge. Under vår promenad över bron passade vi på att kolla på Frihetsgudinnan, fast på håll. Kan ju erkänna att vädret just denna helg nog inte gjorde det stora äpplet till sin fördel, så det mesta man kollade på var ganska grått och trist. Inte för att jag vill påstå att byggnader i USA inte är gråa och trista en solig dag, men det finns ju nivåer i helvetet också. När vi väl kommit tillbaka till den riktiga NY irrade vi fram och tillbaka lite, kartan vi hade fick staden att verka större än den var vilket gjorde att det gick fort att gå både hit och dit. Bara så ni vet så finns det inte mycket att se på ground zero, ser ut som ett tillhåll för NCC. Wall Street var inte heller så upphetsande, kanske beror på att vi var där på en lördag, men jag såg inga jetsetare eller folk som stod och skrek att de köpte och sålde. Vi passade även på att trask igenom Soho nästan utan att upptäcka att vi var där, men när vi passerat detta kända område hamnade vi i dess mindre kända syster kvarter där det tydligen inte är tillåtetför kvinnor att sälja sex, i alla fall inte inomhus.

Men om man är på besök i NY får man ju inte missa Empire State Bldg, i alla fall om det är ens första besök. Att åka upp i denna byggnad är en ganska dyr resa, och när vädret var så tråkigt som det var denna helg är det inte värt det. Har i och för sig fått reda på av en av mina arbetskamrater att man ska åka upp när det är natt, men med tanke på de minusgrader det var utomhus (eller i alla fall kändes det som minus) under nätterna ville man inte vara 86 vånningar upp (102 om man känner sig extra rik). Jag skippar bilder med vyer där upp ifrån men lovar att ta med dem när jag upprepat resan upp, på en dag med bättre väder så ni kan jämföra.

När vi väl kommit ner sprang vi vidare på de jäktiga gatorna, och de var ju inte riktigt lika jäktiga som de ska vara när det är högsäsong för turister i stan. Så vi kom till Times Square, nyårskulan sitter kvar där uppe sin pinne. Hela stället kryllar ju av reklam, men den skylt som var trevligast att se var den som gjorde att man började fundera på om filmen Forrest Gump var verklighetsbaserad, men jag har inte sett att jag kan köpa räkorna på Superfresh så man får fortsätta att fundera.

Efter nästan 30000 steg på NY gator gick två trötta svenskar till en resturang, sänkte några amerikanska öl och en måltid, som i enighet med den amerikanska standarden, var alldeles för stor, och gick sedan till vandrarhemmet för att ligga en natt i dvala mellan att sova och att dö av syrebrist under fruktanskvärda svettningar (ska inte rekomendera detta stället till någon som kommer till NY under sommaren. De hade inte AC).

Söndagen blev mindre hektisk, mer sitta (av förklarliga skäl), men vi passade på att gå åt fel håll runt sjön i Central Park. Uppskattades inte av vissa NY-bor. En snabb visit på Guggenheim, det innebar gå in kolla upp i taket och gå till toaletten (den var väldigt fin :). Som avslutning på helgen gick vi till den amerikanska snabbmatskedjan Wendy's, där fick vi reda på att Köttclownen en gång i tiden serverat bra burgare, men att de nu var skräpiga och smakade papper. Amerikanen som gjorde detta uttalande påpekade även att Wendy's nu var skräpigt och dåligt. Som svensk som just tappat min Wendy's oskuld kan jag meddela att det är i princip samma sak, största skillnaden är att Wendy's burgare är fyrkantiga.

Trafik

2009-03-03T18:43:00.000-08:00

Fick imorse ett sms från en svensk vän (tack Anna) som hört att vi i väst råkat ut för en snöstorm och jag tänkte berätta lite om denna hemska upplevelse. Jag var på besök hos min tidigare hyresvärd i söndag och den uppkommande snöstormen diskuterades. Kelly meddelade att hon sett på nyheterna att det skulle snöa och tyckte att jag skulle ringa till universitetet på måndag morgon för att höra efter om det skulle vara öppet. Snö tillhör inte vanligheterna i Pennsylvania. Själv tänkte jag att skolor kanske skulle stäng om det snöade, men hade väldigt svårt att tro att man som anställd får ledigt. Hur som haver, lagom till att jag kommit hem hade snöfallet börjat, bilden visar samma nattvy som visats på bloggen tidigare (21 feb) fast här lite skymd bakom snön. Så när jag vaknat på måndag morgon var jag ju givetvis orolig för hur jag skulle klara av att cykla genom drivorna till mitt slut mål, jobbet. Det visade sig som tur var vara enklare än vad domedagsprofeterna förutspått. Nu kan det ju mycket väl vara så att jag är bättre tränad för ett vintrigare underlag än vanliga Philadelphianer. När jag kommit fram till jobbet fick jag lov att dokumentera detta snöoväder då det var över. Jag kan förstå att ni liksom jag vid det tillfället undrade hur ett så civiliserat land kunde tvinga mig att gå till jobbet när snön låg ca 2 cm djup, förutom intill östligt liggande husväggar och trottoarkanter, där det i vissa fall var 10 cm.
Måste dock påpeka att det var väldigt skralt med arbetare på universitetet, och tidigt på morgonen kom ett mail som klargjorde att ett möte jag skulle ha gått på var inställt på grund av snö. Så situationen var kanske allvarligare än jag hade förstått.
Fick i idag reda på att vissa inte kunnat komma till jobbet, trots att de försökt, då det var så halt att bilen bara gled på underlaget. Halka är något som Philadelphianer, liksom svenskar, bekämpar med salt. Jag ska genast erkänna att jag inte undersökt mängden salt som svenska gator salta med, men kan dock inte erinra mig att det är i samma proportioner som här. När snödrivorna smält bort ligger saltdrivorna kvar, detta är dock inte helt fel då det piffar upp stadens gator med en otrolig mängd olika färger. Jag fångade det gröna saltet på bild, men kan tillägga att jag sett blått, lila, vitt, beige och orange. Kasnke något vi kan införa hemmavid också.
När jag ändå nuddat vid en bil i denna blogg så ska jag följa upp det med att ge lite insikt i hur det är att vara trafikant här, ska återkomma med ämnet bilist när jag provat det, men ska ändå ta upp några bilrelaterade obsevationer. Men... I början av mitt liv här så tog jag mig fram på mina två ben, något jag redan pratat om och som konstigt nog är svårare för hitflyttade europeer att förstå än för amerikanerna. Problemet med att vara fotgängare i Philly är att man står längst ner på trafikens näringskedja. Detta märkte jag tydligast när det kommit snö en gång tidigare och denna höll på att smälta. I Sverige är man ju van med att kunna gå gatan fram utan att behöva oroa sig för att bil alltför nedsprutad med snöslask (det är ju faktiskt olagligt att som bilist spruta ner folk), här däremot ser vissa bilister det som sin uppgift att väta inte ont anande fotgängare. En mindre trevlig överraskning. Ett annat tillfälle då man upptäcker att man inte har i trafiken att göra är när man ska över gatan vid ett övergångsställe där bilister samtidigt fått grönt och kan svänga. Det är mången gång jag känt bakspeglar som glider längs min jacka.
Så i en förhoppning att undvika dessa otrevligheter skaffade jag en cykel, i ärlighetens namn fick jag låna den av en arbetskamrat som köpt den fast inte använder den. Han åker bil istället. Det är dock allmänt känt här, jag har blivit informerad från olika håll, att cyklister är galna och inte bryr sig om trafikreglerna. Kan dock meddela att man måste vara lite galen för att cykla i Philly, vet inte om det är cyklisterna eller bilisternas fel, men antar att det är de senares. Det verkar nämligen vara så att det är störst först som gäller, och en cyklist är inte mycket större än en fot gängare. Har upplevt detta också, när jag cyklade hem för drygt en vecka sedan och med ganska god fart körde rakt fram i en korsning kommer en taxi bakifrån i mycket högre fart och gör en högersväng alldeles framför mig, som tur är har jag bra bromsar för hade så inte varit fallet hade vi på ett otrevligt sätt fått fysisk kontakt. Detta lärde mig dock att hålla bättre uppsikt över trafiken, alltid något:)
Med dessa ord sagad ska jag ta upp några få iaktagelser jag gjort vad gäller bilister och att köra bil. En av de första saker jag upptäkte (i taxin frän flygplatsen både förra gången och denna) var att man använde sig av tutan i högre utsträckning än i svearnas rike. Det tutades när framförliggande bil inte får fart på sitt åk tillräckligt snabbt när det slår om till grönt, när folk svnäger in framför en i vissa bilköer, när det inte parkeras tillräckligt fort, för att hälsa på kompisar etc. När jag sedan påpekade denna skillnad för en inföding fick jag reda på att man förolämpar någon ordentligt när man tutar på dem, vilket jag tycket kändes konstigt för då måste ju alla bilister i princip känna sig förolämpade mest hela tiden... En annan skillnad som jag upptäckte, och som jag antog var ett lagbrott, är att väldigt många svänger när det är rött. Jag har dock fått klara bevis på att det är helt ok, för det mesta i alla fall (se bilden).
En annan skillnad mellan hemma och är som också är trafik relaterad, och som jag faktiskt måste erkänna att jag tycket är väldigt bra är hur man namnger gator. Som ni vet så när man frågar någon där hemma på vilken adress vederbörande bor kan konversatioen se ut något i stil med:
"På Äppelstigen 47"
"Öh...? Å var ligger det?"
"Jo du vet Shellmacken på Storgatan...."osv.
Samma fråga här skulle kunna få svaret:
"4010 Baltimore" ev "40th and Baltimore" och vips så vet man var man ska. Gatorna i Philly är nämligen namngivna så att alla gator som går, i rutnätet, nord-sydlig riktning har siffror, börjar med ett och slutar med något strax under hundra, och alla väst-östliga har ett namn, oftast förknippat med ett träd. Notera dock att det inte finns fyratusentio entreer på Baltimore, husnumret innan 4010 kan mycket väl vara 3935. Hur numreringen fungerar vet jag inte riktigt. Men vad har då detta med trafik och göra undrar vän av ordnig? Jo, det är nämligen så att i princip alla dessa vägar är utrustade med den skylt som visas på skyltbild 2 och detta gör denna skylt till den absolut vanligaste förekommande i stan.

American sports

2009-02-24T18:06:00.000-08:00

Idag på lunchen diskuterade jag och en av mina arbetskamrater sport, ska jag vara helt ärlig var det mest han som diskuterade. Han gilar nämligen att prata och gillar mindre att lyssna. Samtalet inleddes med att han frågade mig om jag gillade baseball. Jag erkände att jag spenderat någon timme med att försöka uppskatta spelet hemma i sverige innan jag begav mig hit, men att jag inte fattat vad det var som gjorde att amerikanerna tycker att det är så fantastiskt. Han sa då att det tydligen var ganska många amerikaner som inte heller förstod sig på baseball utan bara väntade på att det skulle bli en homerun, men de amerikaner som är insatta i spelet förstår att man ska uppskatta det mentala spelet som pågår mellan kastaren och slagmanen. Sedan förklarade han hur intressant en match var om det inte var en enda slagman som träffade bollen, vilket jag tycker låter otroligt tråkigt... Sedan togs amerikansk fotboll upp, det är tydligen inte lika intressant men fortfarande en väldigt spännande sport. Jag gav även detta en chans hemmavid, och det här spelet förstår jag mig på men jag vet inte om jag vill påstå att det är vidare spännande. Efter detta tog han upp fotboll "den som vi europeer tycker är rolig", den kunde han inte förstå varför folk kollade på överhuvudtaget. Ett spel där man kan vinna med ett mål är ju helt ointressant. Det är tydligen för mycket springande fram och tillbaka utan utdelning, detta var också skället till att hockey (som han också ansåg vara en europeisk sport) tråkig. Men springande fram och tillbaka var även orsaken till att basket var tråkigt, fast där gjorde de för mycket mål... Vill efter dessa 'fakta' påpeka att han uppskattade en baseball match där det inte blev någon utdelning. Och att han tycker att amerikansk fotboll är intressant, och för er som inte tittat på så mycket sådan kan jag infromera om att de inleder med att det ena laget springer med 'bollen' åt ena hållet och när de tagit poäng (touch down eller field goal) så byter de 'boll' förare och så springer de åt andra hållet. Kan i och för sig vara så att det blir jobbigt för honom när de som har möjlighet att ta poäng byter håll för fort, så som kan hända i fotboll, basket, ishockey, handboll, tennis, pingis, ja i princip alla andra idrotter. Ska nu när jag tar upp ämnet sport även påpeka att (och jag har haft tillgång till kabeltv alla dagar utom den först) de visar följande sporter på tv basket, basket, basket, basket, basket, football, football, basket, basket, hockey samt lite baseball (att det bara är lite beror på att det inte är säsong. Det är det i och för sig för football nu också, men nu kan de spendera ett 2 timmars program åt att ha en av kommentatorerna prata om hur han anser att de olika lagen ska drafta inför nästa säsong, programmet hette Morgans Mock Draft. De gillar även att visa matcher i repris, för någon vecka sedan visades en repris på en match från i höstas... Ska inna jag avslutar ämnet sport säga följande, de visar golf också på golfkanalen, samt att de kan visa annan sport och att skälet till att jag inte vet om det är att jag inte tittar på sportkanalerna så ofta pga att jag bara sett amerikansk sport.

Ska följa upp detta med ett inlägg om mina kullinariska upplevelser, som i och för sig bör innebära att man ska sporta. Jag håller som bäst på att gå igenom det amerikanska frukostflingeutbudet, det blir ungefär 1 till 1.5 paket i veckan (dom är inte alltid lika stora som de man är van med i sverige). Så när jag var på Superfresh (amerikansk typ av Willys) så föll mina ögon på ett paket som, och jag gissar, var ämnat för en yngre åldersgrupp, men det ska inte avskräcka min upptäckar lusta. En tallrik av denna variant ser ni här intill. Det stod på paket att detta var någon typ av havreringar, och det kan mycket väl finnas någon typ av havre där inne men de de består i princip enbart av socker. De skulle passa bättre som lördagsgodis än som frukostflinga, tyvärr så var detta paketet ganska stort så jag fick sona för mitt misstag några dagar.
Ett annat inslag i amerikansk matkultur som jag provat på, som jag blev påmind om av den spanske postdocen som slutade, är Twinkies. Jag köpte dessa vid samma tillfälle som jag köpte ovan avhandlad vara. Twinkies kan man mycket väl ha hört talas om om man bor i sverige, speciellt om man tittar på film och tvserier, en Twinkie kan man till exempel se i Grease. Twinkies ska enligt amerikansk sägen kunna placeras i en time capsul, och plockas fram 50 år senare och då vara lika fräch som en nybakad. Den består av en sockerkaka (som när man tar i den känns fuktig och man får en beläggning på fingrarna som jag gissa är socker och fett och den smakar inte som en sockerkaka överhuvudtaget) i vilken man tryckt in amerikansk vaniljkräm (den smakar inte vanilj utan mer som smörkräm med väldigt mycket socker).
Ska hoppa tillbaka lite till sport. Om man satt i sig dessa 'läckerheter' bör man tänka på sin vikt, som tur är så har huset jag bor i ett eget gym men för de som är mindre lyckligt lottade så får man betala dyra pengar för ett gymmedlemsskap. Ett gym som jag gått förbi många gånger och som varje gång fått mig att kolla lite extra är gymmet Sweat, och om ni kollar på fönsterrutorna i bilden så kan ni förstå att det är ett passande namn.

In West Philladelphia

2009-02-21T17:37:00.000-08:00

För att mätta mitt sug efter lokala sevärdheter var jag för några veckor sedan på ATF och fyllde i papper så att jag i måndags kunde gå till den lokala vapenaffären och köpa mig en pistol (runt 3000kr), jag skulle nämligen till West Philladelphia. Alla som sett Fresh Prince in Bel Air vet att det inte är det trevligaste stället i Philly, och jag tänkte att jag skulle passa på att titta på den där basketplanen han är på. Kan även meddela att flera av mina arbetskamrater sagt att man inte ska röra sig längre västerut än 48th street, för då blir man tydligen fimpad på stört, men med en pistol i fickan borde jag ju kunna försvara mig.

Skämt åsido, jag köpte ingen pistol men jag var i West Philly. Är nämligen så att en av administratörerna på lab 2 beslutat sig för att göra någonting annat och i onsdags var det tackfest. Trots att jag inte varit med i gänget så länge så blev jag medbjuden. Festen skulle vara i en restaurant som låg i väst och, skulle det visa sig, alldeles utanför Philadelphias stadsgräns. Hur vet jag då detta? Jo, det var tillåtet att röka inne på stället. Men men... tillbaka till hemskheterna. Som en osäker bondig svensk blev man ju skiträdd när man fick veta att man skulle väster ut, allt man hört om dessa delar är ju hur folk blir dödade, rånade och våldtagna. Tydligen delas inte dessa åsikter av hela Phillys befolkning, även om de inte heller rekommenderade att man strosar omring där och se för rik och europeisk ut, men man kan gott åka igenom med bus, tunnelbana, taxi och ev cykla.Vi åkte tunnelbana till slutstatione, gick av och vandrade in i Millbourne (tror jag det heter) och fram till en dörr som överhuvudtaget inte tydde på att tillhöra en restaurant, men som tydligen gjorde det. Det åts och dracks, måltiden inleddes med apptitretare vilket det skulle visa sig var som ett svenskt julbord, fast grekisk mat. Väldigt gott, men när vi satt i oss av aptitretarna (de var nog 20 olika) kom den riktiga maten in... Jag kan ju meddela att jag ite var den enda som retat migsjälv för mycket för att kunna äta ordentligt av huvudrätten, petade i mig några bitar mest för att man skulle. De serverade en greksik burgare som många av mina bordsgrannar tycke var väldigt fin, själv tycke jag den smakade som att tugga på en bit hushållspapper (funderar på om jag har något fel på smaklökarna för detta är inte första gången jag inte håller med amerikanerna angående mat). Kvällen avslutades med en bilfärd under vilken jag blev informerad om att det inte var så många sura miner i gruppen över att administratören slutade, hon var tydligen en häxa som var illa omtyckt och de hade istället firat att de blivit av med henne... Där ser man.
I söndags fick jag nyklarna till min nya lägenhet, hade tänkt att flytta in i början av veckan men med jobb och den stora anspänningen som min resa väster ut innebar så blev det inte av för ens i fredags. Tog datorn och lite kläder nä jag gick till jobbet, och det övriga blev tre vändor på fredags kvällen (hade inte packat för få våndor utan lätta), och den sista vändan var inte på kvällen utan klockan halv ett på natten. Hade tydligen inte fått nog av att stirra döden i vitögat för jag hade packat så lätt de första rundorna att den sista ändå blev tung. Skället till att det blev så sent var att jag ville säga hej till Kelly innan jag försvann, och hon är firvillig på akuten på fredaskvällarna och kommer inte hem för ens vid tolv. Så kvart över tolv drog jag iväg med min resväska genom Art Museum Area, och när jag väl kommit fram visade det sig att jag varken blivit skjuten eller rånad. Ska skjuta in två bilder här för att dels visa vad jag sitter och tittar ut på i skrivandetsstund, samt hur det ser ut när det är lite mer solljus.

När jag kommit fram till nya stället kändes det som hemma väldigt snart. Kanske för att jag fick packa upp mitt Sömnig täcke, min Gosa kudde och ett gäng andra grejer som min hyresvärd köpt åt mig på IKEA, och JA, de heter så här här också. Ska även passa på att slå hål på en myt som jag hört i Svearike, IKEA anses som billigt skräp i USA också.

Bättre sent än aldrig...

2009-02-16T15:10:00.000-08:00

Enligt administrationen på UPenn så skall en anställd som börjat jobba innan den 15:e i en månad få lön i slutet av den månaden, jag började den 13 och fick i förra veckan reda på att jag inte skulle få någon lön för ens i slutet av februari (man får lön sista varadagen i månaden). Så jag har ju fått börja samla burkar, skulle ju flytta vilket innebär utlägg på tre månadshyror på stört och det är ju inte så att jag är släkt med von Anka. Att inte få lön skulle väl i och för sig inte vara hela världen då jag fortfarande inte fått mitt SSN, så att jag inte kunnat öppna ett bankkonto, och jag vet ju inte riktigt om jag vill gå med hela lönen på fickan... Får väl erkänna att förra meningen innehåller ett litet fel. När jag fick reda på den sena lönen, fick jag nämligen ett temporärt SSN som gäller på UPenn, och kan användas på andra ställen där de inte är alltför kinkiga. Så jag traskade snarast iväg till banken, för att se om de var kinkiga eller inte, visade sig att den information man fått från diverse håll inte stämde riktigt. Man behövde nämligen inget SSN för att skaffa sig ett bankkonto, utan endast $ 25 och det har jag ju haft sedan jag kommit hit, och det visade sig när jag höll på att plocka fram stålarna att man inte behövde $ 25 heller. Man behöver inte heller ett SSN för att skaffa sig försäkring (i alla fall inte hemförsäkring). Däremot behövs det för att skaffa sig ett mobilabonemang, men inte för ett kontantkort. Så till alla som tänkt flytta hit, istället för att lite på det som står i eventuella informationsblad som man får från diverse myndigheter, testa om det går att lösa utan allt tjafs.

På tal om mitt nya bankkonto, när jag öppnade det så fick jag ett checkhäfte (så att jag kan betala hyran) samt ett VISA-kort. Nedan följer en observation angående detta kort eller rättare sagt, typ av kort som jag gärna skulle ta en utlänsk kommentar på, kanske tysk(?). Kortet är nämligen inte ett kreditkort, som utlänsk i USA saknar man kreditvärdighet så banker ger en inte kreditkort, utan ett så kallat debitkort alt. checkkort, dvs ett kort som drar pengarna direkt från ditt konto. Denna typ av kort är väldigt nytt i USA, Kelly förklarade för mig hur det fungerade (skönt det för jag hade ju alldrig hört på maken). Bankerna började ge ut sådana här kort till den amerikanska befolkningen då det gick upp för dem (bankerna och befolkningen) att de med sina kreditkort blev att leva på kredit de inte kunde betala och tillslut hamnade i mindre upplyftande situationer (befolkningen kunde bli hemlösa och bankerna kunde få den globala ekonomin att braka samman). Jag är nämligen lite nyfiken på om det bara är svenska som tyckar att ett sådant kort är gammal skåpmat?

En mindre trevlig observation jag gjort i det här landet har skett påflera av de offentliga toaletter jag besökt, och nu talar jag inte om det faktum att en amerikansk toalett innehåller avsevärt mycket mer vatten än en svensk, givetvis för att underlätta för amerikanska ungdommar att toadöpa varandra. Nej, observationen som gäller amerikanska herrar (har ju inte varit inne på damernas toa) ska inledas med att jag även noterat vissa av dessa aspekter i sverige, dock inte alla. Så om det är någon som läser detta och känner att den tillhör den den kategori jag inet sett i sverige kan gärna meddela detta så att jag kan sluta tro att det är en amerikansk äcklighet. Så (och ni tänker "Men va fan kom till skott någon gång") vad är det jag sett: I sverige finns det (vad jag vet) två typer av herrar. Typ 1, går på en offentlig toalett, drar ner gylfen, tar ut apparaten, lättar på trycket, pillar in apparten i sin gömma igen, drar upp gylfen, går till handfatet och tvättar händerna (vissa torkar sig och andra inte) och går ut. Typ 2, går på en offentlig toalett, drar ner gylfen, tar ut apparaten, lättar på trycket, pillar in apparten i sin gömma igen, drar upp gylfen, går ut. Vill tyvärr påstå att det är nästan 50/50 mellan dessa två typer i sverige. I USA däremot finns förutom dessa två typer även Typ 3. Typ 3 är en kombination av Typ 1 och 2 som tyvärr är lika äcklig som Typ 2. Typ 3 gör som följer, går på en offentlig toalett, går till handfatet och tvättar händerna (vissa torkar sig och andra inte) , går till pissoaren, drar ner gylfen, tar ut apparaten, lättar på trycket, pillar in apparten i sin gömma igen, drar upp gylfen, och går ut. I och för sig ädelt av dem att inte vilja kladda ner Peter-Niklas med vad de nu kan ha fått på nävarna när de var ute men....
Till denna historia skall jag lägga in lite bilder. På herrtoaletten på en av mina arbetsplatser finns nämligen pissoaren som finns avbildad ovan. Vänligen lägg märke till den lilla metallbiten som sitter upp till höger i bild. Den sitter ungefär 20 cm över midjan på undertecknad, och jag är ju lite längre än medel. Den lite brunare delen i denna metallbit är en knapp. Ovan knappen står (om ni inte kan läsa det på bilden) "PUSH FOR HELP". Jag funderade på om det var tänkt att en stackare som ramlat och brutit lårbenshalsen (eller hur man nu skadar sig på en toalett) ska hasa sig fram till pissoaren, lyta upp sig dryga 1 och 20 för att trycka på knappen och få hjälp. Eller är det en knapp man kan trycka på för att någonm ska komma och hjälpa en plocka fram apparaten, ev hjälpa en bli den av de tre typerna som vet hur man gör på en toalett, eller startar en instruktion när man trycker på knappen typ "Step one, pull down your flyer. The flyer is located at the front of your pants, right in front of your genitalia...."?

Ska avsluta dagens inlägg med att förklara dagens titel. Hade nämligen tänkt skriva detta inlägg i fredags så att alla som skulle till att fira alla hjärtans dag i lördags skulle kunna ta det av det present tips som Kelly delar med sig av till mig varje gång jag öppnar kylskåpet. Nu kan ni ju faktiskt använda er av det vid namnsdagar, födelsedagar, och andra dagar som ni vill uppmärksamma med er partner, föreslår att ni inte använder detta som gåva till vänner, och framför allt inte till familjemedlemmar.

Ber om ursäkt för den dåliga skärpan.

Philly Cheese Steak

2009-02-10T07:04:00.000-08:00

Jag glömde visst meddela en av mina upplevelser från de senaste dagarna, som jag tänkte att ni kanske ville ta del av. Samt att jag tänkte ge er lite smakprov av mina upplevelser med bilder.

I torsdags var jag nämlgen med Kelly på en reading (vet inte vad det heter på svenska), dvs när en författare läser valda stycken ur sin nyligen publicerade bok och sedan kränger signerade ex till åskådarna. Författaren i detta fall var en av Kellys kompisar, som jobbar som populärvetenskaplig journalist på Philladelphia Inquirer, där hon skriver om all tänkbar vetenskap men har en grund som PhD i partikelfysik. Dock handlar hennes bok "The Score" om det manliga könsorganet, allt från evolution till statussymbol. Den handlar även om den kvinliga könsorganet, för som Faye (det är hennes förnamn, Flam i efternamn) själv säger så går det inte att diskutera det ena utan att prata om det andra. Kan varmt rekomendera denna bok väldigt underhållande och man lär sig faktiskt ett och annat. Det mest underhållande med denna reading var dock när Faye förklarade att detta var första gången som hon kunde diskutera boken på det sätt hon tänkt sig vid en sådan här tillställning. Tidigare hade det nämligen varit endera barn eller någon av Fayes närmaste familj närvarande och det betydde att hon inte kunde säga ordet 'penis', lite sådär hel amerikanskt. Dessutom märktes på publiken att den var amerikansk även den, de var sådär mitt emellan fascinerade och generade. Jag köpte dock ingen bok men blev lovad ett signerat exemplar till senare (får se hur det blir med det).
Tänkte nu ta er med tillabaka till den dag då jag klev in i mitt rum på Fairmount Ave. Bilden nedan visar hur rummet jag hyr är möblerat.

Sedan finns det givet vis en tv på rummet, men annars är det inte mycket mer. Men det är ju någonstans att sova på i alla fall.
När jag ändå är här så vill jag passa på att testa så mycket amerikanskt jag kan, vad är det för mening med att flytta hit om jag handlar allt jag äter på IKEA och bara kollar på SVT via nätet? En av de första maträtter som jag upptäkte här i Philladelphia var The Famous Philly Cheese Steak, säljs på väldigt många ställen och vissa har även världens bästa variant. Så på min tredje dag här gick jag in i en resturang som ligger inte långt från där jag då bodde och inte heller långt från jobbet. jag var ganska hungrig och tänkte att en stek kunde sitta fint. Så jag beställde en Cheese Steak (ni vet det går knappt att få mat utan ost) och väntade. Det visade sig dock att steaken in te var en sådan stek som jag hoppats på utan en baguett med stekt smaklöst kött i slamsor med lök (som inte heller smakade något) samt ost, allting drypande av fett. Snacka om att jag blev besviken. Blev dock ändå mer besviken när jag kom på att denna maträtt var någon jag ville dela med mig av till er, vilket betydde att jag måste äta den en gång till så att jag kunde föreviga läkerbiten.

Road trip

2009-02-09T06:47:00.000-08:00

Når jag och Kelly var och handlade i förra helgen sa hon att vi skulle åka till Waffle house för att käka världens godaste våfflor, hon kunde nämligen inte förra helgen då hon hade deadline med sitt arbete (hon jobbar med att skriva ett undevisningsmaterial för problembarn) på måndagen. Hon fick dock inget gjort då och fick lov att meddela arbetsgivaren att hon inte var klar i tid (om hon spenderade mindre tid på facebook och framför tvn skulle hon kanske hinna med något). Detta gjorde att hon senare i veckan meddelade mig att hon inte hade tid med våfflor denna helg då hon skulle arbeta på lördagen och kolla upp artiklar till sin avhandling på söndagen. Vi hade dock närmare 15C i helgen, och när Kelly vaknade vid 12 hugget, så var hon sugen på våfflor. Så vi hoppade i bilen och åkte iväg, lämnade Pennsylvania, korsade Delaware och åkte in i Maryland och stannade vid ett litet hus vid sidan av I95. Waffle house skröt om att servera de godaste våfflorna i hela världen (det där med att vara bäst i världen är väldigt viktigt i amerika tänk på alla amerikanska sporter tex). Varför stället kallades waffel house var lite oförståeligt, visst de serverade våfflor, men utbudet på allt annat var mycket bredare än våfflorna (det fanns fyra olika pecan, choklad, vanliga och kärnmjölk). Waffle house är en sydstats produkt, så för att få prova något från deras kök köpte jag en Grilled Texas Bacon DOUBLE Patty Melt Plate som är typ en hamburgare mellan två rostbröd coh som serverades med hashbrowns (en amerikansk variant av potatisbulle), kan verkligen rekommendera denna måltid. Till detta åts även en halv våffla (dom är inte billiga och man var redan mätt av sin plate), och jag ska erkänna att våfflan var god, den smakade som en svensk våffla (iaf om den våfflan är gjord av mig) men huruvida detta kvalificeras som världens godaste våffla återstår nog att se.
Har även tagit ytterligare några stapplande steg mot ett lyckat leverne i USA. Då jag nu har ett temporärt SSN tänkte jag försöka fixa ett bankkonto, så på vägen till jobbet gick jag in på banken. Banken har förövrigt öppet från 6 på morgonen till 7 på kvällen alla vardagar, från 10 till 17 på lördagar och från 10 till 14 på söndagar, inte helt olikt bankerna i sverige :) När jag pratat ca 1 minut med banktjänstekvinnan blev det klart att man inte behövde något SSN för att öppna ett konto i USA, tvärt emot vad informationen man fått har sagt... Däremot behövdes ett pass, som jag lägligt glömt hemma. Fast det gick bra ändå, man kunde komma in med passet senare, så man behövde tydligen inte det heller för att öppna ett konto. Vilket jag gjort, har hela $ 25 insatt, så nu behöver jag inte oroa mig över min pengasituation. Ytterligare något steg kunde dock tas med hjälp av mitt temporära nummer, jag kunde äntligen få ett PennCard, alltså passerkort till jobbet, som även fungerar som ett foto-id ute i den verkliga amerikanska världen.

High speed internet

2009-02-05T06:21:00.000-08:00

Ska börja där jag slutade sist. Efter att jag tryckt publish post i fredags gick jag till Copabanana, baren som är granne med School of Dental Medicine, för att fortsätta att fira att Carlos (den spanske postdoken) skulle flytta tillbaka till europa. När vi satt där och åt och drack fick jag reda på att jag inte är den ende som anser att Hppy Hour inte är så happy. Tydligen tycker alla de som arbetar på min avdelning som är under 40 att det är obotligt tråkigt, och ända skälet till att de går dit är tydligen för att de två herrar som styr upp evenemanget (och som verkligen gillar det) ska få ha sitt roliga. Jag kunde bara tänka, Skönt de är inte världens tråkigaste ensambel.

Tillbaka till Copabanana, de är tydligen väldigt kända för sina pommes, och jag som en av världen mest erkända pommessmakare kan inte riktigt förstå varför. I min mun var det lite som de pommes som finns i Felixpåsarna i frysdisken hemma, och jag har provat mycket bättre pommes i denna stad. När jag väl glufsat i mig min portion fish&chips så lade jag märke till en tydlig skillnad mellan mig och de andra vid mitt bord då jag köpte och drack öl pimplade alla andra drinkar. Jag var dock inte den ende som uppmärksammade detta och fick frågan om jag inte drack sprit (och folk som har träffat mig förut kanske vet svaret på det). Så jag kände mig tvingad, för att få bli en i gänget, att också ta mig en drink. Efter att ha analyserat vad som fanns på bordet (mojitos som serverades i highball glas och någon gul sötsliskig drink som serverades i martiniglas) beslöt jag mig att falla tillbaka på en klassiker, gin&tonic. Till skillnad från de flesta svenska ställen jag varit på, fick man här välja vilken typ av gin man ville ha. Jag gjorde mit val och blev strax serverad min drink, den serverades i ett glas knappt större än de vita plastmuggar man hittar på diverse svanska offentliga toaletter och de kostade lite drygt 60 pix... Så efter de två klunkarna gick jag tillbaka till den amerikanska ölen, vilket gjorde en av mina medarbetare frågande, hur kunde jag gå tillbaka till öl när jag druckit en drink, och ja, det kan man ju fråga sig.

Söndagen spenderades med att försöka hitta ett par vintervantar till undertecknad, som lyckade tappa bort de han hade på sin resa till Piscataway, samtidigt som jag passade på att finna syselsättningar för eventuella besökare. Detta innebar att jag gick till köpcentrat (läs gallerian) i centrala Philly, där jag med lätthet spenderade 3 timmar med att gå i affärer utan att lyckas bes╠ka alla. För folk som uppskattar klädesplagg kan jag meddela att de flesta butikerna tillhandahöll dessa varor. Trots den tid jag spenderade lyckade jag inte hitta ett enda par handskar, de brukar nämligen ta slut innan jul och tydligen är marknade mättade efter det för butikerna tar inte in fler, trots att det nu är ca -10 ute. Detta beteende avspeglas på något sätt av befolkningen i Philly. Jag tror inte att de bryr sig om hur varmt/kallt det är ute utan tror att då det är februari så är det varmt (vilket i och för sig är lite konstigt efter som att denna månad tydligen är den sista vinermånaden) och det är inte ovanligt att se folk gå i shorts, utan jacka, sandaler, kortkort etc trots dessa temperaturer, och man kan se på dem att de kan ångra sina klädval.
Jag har nu fått en dator till hemmet och hoppas snart kunna sköta detta skrivande därifrån, det är dock lite kvar som bör fixas tex en ordentlig internetuppkoppling. Det är nämligen så att hela Philly har trådlöst nätverk, var man än är i stan så är det bara att koppla upp sig. Fantastiskt. Jag packade upp min dator och kastade mig ut i cyberrymden, helt gratis, med hela 2.7 Kbit/sek. Ni kan ju tänkar er hur många filmer jag laddade ner... eller kanske snarare, det tog en halvtimme att få se den översta reklam stripen på aftonbladet. Så jag lade snabbt ner mitt försök att ta del av det 21:a århundradets teknik.

Moment 22 2

2009-01-30T14:42:00.000-08:00

Det amerikanska systemet verkar fullt av Moment 22 varianter, förutom det jag skrivit om tidigare ska jag nu ta upp ytterligare en. Jag har varit och lämnat in min ansökan om SSN, och då skulle jag om det varit som förr i världen (läs innan 9/11) ha fått ett temporärt SSN. Ett sådant kan användas för att skaffa bankkonto, komma in i löne systemet etc, men något sådant fick jag inte. Så för att jag ska få lön så ska nu universitetet hjälpa mig att skaffa ett temporärt nummer. Det innebar att jag för 4 gången fick kopiera mitt passs, visa, I-94 och DS-2019 och lämna in i universitetets sytem (alltså alla 4 ggr för universitetets räkning). Nä jag gjort det så fick jag en blankett som jag skulle fylla i för att ansöka om temporärt SSN, med namn, födelsedatum, adress i usa och sverige, akademsik titel etc samt att det på en rad stod fyll i ditt SSN. ...men va FAN... behöver man ett SSN för att få ett temp. SSN?!?! Inte ens våran administratör (ad) fattade hur det var tänkt att man skulle fylla i det.
Så nu väntar jag på att jag ska få detta nummer så att jag kan få lön. Våntar dessutom på att min framtida (?) hyresvärd skall få tummen ur och skicka mig hyreskontraktet, är inte sugen på att stanna hos Kelly hela min USA-vistelse. Att bo där är i och för sig underhållande på sitt sätt, som jag beskrev i tidigare inlägg. Ska även meddela att Kelly tränar, igår kväll kom hon hem och flåsade som ett ånglok, och säger 'I never become this short winded when I practise. It's these damned stairs.' Det vill säga de 4 * 10 trappstegen hon måste gå för att komma till lägenheten, jag blev ju onekligen lite nyfiken på vad hon gör när hon är på gymmet om hon inte blir så andfådd där.
Då jag nu bott hör ett tag så började jag känna att det var dags att skaffa mig en privat telefon som inte behöver betala kostnaden för samtal från sverige och hit. Pratade med vår ad och hon trodde att det enda man behövde för att skaffa sig ett amerikanskt mobilabonemang var en hemadress samt pengar att betala öppningsavgiften med, så jag traskade iväg till en mobilteleaffär. Där blev jag upplyst om det amerikanska systemet vad gäller mobiler, dvs ett abonemang kostar mellan 180 och 720 kr i månaden, för de pengarna har man ett bestämt antal minuter som man får ringa för. Vill minnas att det var 100-300-600-1000 som det fanns att välja mellan, som jag förstod det så kunde man inte spara minuter mellan månaderna. Vill man kunna skicka sms så kostar det drygt 120 kr extra (vet inte om det fanns någon gräns för hur många). När man skaffar ett abonemang får man dessutom en telefon, tror inte att det gick att skaffa ett abonemang utan telefon där jag var. Och tro det eller ej men man behöver faktiskt inte ett SSN för att skaffa ett abonemang i USA, däremot så får man betala fullpris på telefonen om man inte har ett SSN (och telefoner med abonemang kostar upp till 100 kr och de i 100 krs klassen är med I-phone variant) och full pris är lite som i svearikt. Så jag skaffade mig ett kontant kort istället, det ingår en telefon för dem också, och den är helt gratis, och känns som om den är ifrån 2000. Grafiken suger, den saknar i princip alla funktioner. Men, tänkte jag, det är ju bara att plocka ut kortet och sätta det i min gamla svenska telefon, men icke!! Kontantkortet är nämligen låst till telefonen, så nu är jag utan alla finurliga funktioner jag lärt mig leva med de senaste åren. Får se hur det går.
Idag är det fredag och som traditionen bjuder så var det Happy hour, denna gång skulle de bli extended då den spanska postdoken Carlos slutar. Det innebar att de köp i chips och vindruvor istället för de vanliga popcornen. Dessutom serverades tre flaskor rödtjut samt 6 öl (totalt alltså), drack man öl fick man 1/person, drack man vin fick man 2 små slurkar vissa fick tre. Med slurkar menas ca 2 cm i höjd i en vanlig plastmugg, sådana som finns på diverse toaletter. Så ni kan tänka er att vi var happy! Dock är det en skillnad med denna fredag, de som är lite yngre (4 st) går nämligen ut och äter efteråt, så det kanske blir lite happy denna gång. Återkommer med besked.

Sugen på lakrits?

2009-01-26T14:11:00.000-08:00

Även om jag inte bott med Kelly så länge så känns det knappt som om jag delar stället med någon. Kelly spenderar nämligen större delen av sin tid i sin säng, där hon surfar, kollar på tv, äter, dricker (mest Pepsi) och någon gång ibland jobbar. Nu ska ju inte jag klaga för detta gör ju att jag har ganska mycket utrymme att gör allt som jag vill gör på, men nu är det ju så att jag inte har alltför mycket för mig när jag är hemma, glor mest på tv jag med. Istället brukar jag sysselsätta mig med något som jag knappt kan erkänna för mina amerikanska kollegor, dvs gå ut och gå. Om man säger att man gått någonstans får man snabbt information om var man kan gå för att åka buss eller tunnelbana, samt att man bör skaffa sig en cykel. Ska även påpeka att jag upptäckt två läger vad gäller bilar här. Männsikorna på labbet där jag har mitt kontor är äkta amerikaner och yrkar på att om man ska ha bil, annars klarar man sig inte, medans de som återfinns på min andra arbetsplats tycker att det är dumt att ha bil, de går nämligen att hyra och om man inte bor utanför city så kan man använda sig av de andra fortskaffningsmedlen med undantag av sina egna ben.
I fredags hade vi happy hour igen, det var precis lika festligt som förra gången (en öl per person och varsin liten skål popcorn). Efter att jag blivit så happy gick jag hem och smälde i mig en halv amerikansk pizza, jag orkade nämligen inte en hel! Var första gången på väldigt länge som jag inte orkat äta en hel pizza så jag kände mig lite paff, men såg det samtidigt från den ljusa sidan, jag hade ju mat färdig tills på lördag. En lördag som förutom pizza bestod av att åka med Kelly till Dollar store, Best buy och en ICA Maxi liknande affär som jag inte kommer ihåg namnet på. Dollar store var en trevlig affär där allt kostade en dollar eller mindre, det var ju inte bara skräp och jag fick faktiskt med mig ett gäng matlådor hem. Best buy är en amerikansk Elgiganten, så dit får jag nog åka igen, för att skaffa mig en digitalkamera (skälet till att det inte finns bilder). Tredje stoppet var ~ICA. För första gången sedan jag kommit till usa såg jag grönsaker man kunde köpa, som inte var på restaurant. Detta besök innebar att jag kunde äta hemlagat på söndagen ...JIPPIE!! När vi åkte tillbaka mot lägenheten fick jag veta att en av de två (!?) biografer som finns i centrala Philly låg vid dessa affärer, och det betyder att den inte är vidare centralt, och dessutom på helt fel sida centrum frår där jag bor... Får förlita mig på den biograf som ligger precis bredvid jobbet samt HBO.
För att kunna underlätta för alla som sagt sig vilja komma på besök så spenderade jag söndagen med att spana lite på Phillys sevärdheter, och som ni nog förstår så hann jag inte med alla. Tog mig en titt på Rocky statyn, ett måste för alla som vill uppleva något fantastisk. Därefter begav jag mig till Museum of Art för att bli lite bildad. De har en fantastisk samling konst från ett gäng olika konstnärer. Vandrade omkring där i över två timmar, innan jag blev för konstig och fick lov att bege mig mot närmast cafe för att bli normal igen och detta utan att ha sett all konst som de har att erbjuda. Kan erkänna att om det är någon som är sugen på att gå dit senare så stannar jag nog hemma, jag kom fram till att jag inte riktigt kan uppkatta konst och speciellt inte den moderna varianten (en gammal hamock överdrag spänt över en planka är inget jag vill betala för att se).
Tror bara det är någon typ av placebo eller liknande, men jag har blivit otroligt sugen på salta godisar de senaste dagarna. Var ju inte så att jag köpt dessa ofta när jag bodde i Sverige men jag gissar att suget kommit bara för att jag inte kan köpa dem här (såvida de inte finns på IKEA).

Mänsklig sexuallitet

2009-01-23T14:31:00.000-08:00

Så, i måndags flyttade jag från mitt rum på hotell Sheraton, till mitt tillfälliga boende som inneboende. Ankom till mitt nya hem, ett olivgrönt sex våningshus, vid femtiden i måndags och blev in släppt via porttelefonen. I den smala trappen upp (min väska passade precis) möttes jag av min hyresvärd, Kelly. Kelly skulle det visa sig, efter inte många utbytta ord, höll på att doktorera och är mitt uppe i sitt avhandlingsskrivande. Hon doktorerar i ämnet mänsklig sexuallitet, samma inriktning som hon har på sin masters, med inriktning på hur folk som haft en njurtransplantation tycker att får support av sjukvården för att komma tillbaka till sitt normala sexliv. Lite oturligt för Kelly, och i mina öron helt osannolikt, så publicerades en avhandling hur folk som nyss haft en njurtransplantation (skillnaden om jag fattade rätt är Kellys berör folk som haft operationen för länge sedan och den publicerade som i princip har stygnen kvar) i december. Så Kelly har problem att skriva sin avhandling så att den inte blir ett plagiat.
Kellys intresse i mänsklig sexuallitet märks väl i hennes lägenhet. Väggarna är fulla av posters med tips och råd om hur man ska lyckas med det perfekta sexet, kylskåpet belamrat med one-liners som sexuallitet (smakprov "I mastrubate, and I'm proud of it"), bokhyllan är fyllde med sexig litteratur och i en krog i hallen (rakt utanför mitt rumms dörr) finns alla tänkbara instruktionsfilmer för det perfekta sexet.
Förutom denna liberala inställning till sex så är Kelly lite typiskt amerikansk (i mina ögon). Hon är en 41 år gammal lätt överviktig ensamstående mor som jobbar tre jobb (utöver doktorerandet, som hon betalar för själv) för att kunna bedriva sin forskning. Hon uppskattar pizza, hamburgare, sockrade flingor (av olika typ) och har inte en ända frukt eller grönsak i sitt hem. När Obamas inauguration diskuterades blev hon alldeles till sig och informerade att om hon bara haft pengar (som hon inte har trots 3 jobb (ska återkomma en annan dag med info om varför det är så)) så skulle hon ha åkt till Washington för att titta. När hon sedan diskuterade 9/11 började hon gråta, för hon kände en som jobbade i ett hus som låg i närheten av WTC och som kunde ha strukit med om hon gått till jobbet den dagen... (Jag började nästan också gråta vid den ledsamma historien).
Lägenheten är en tvåvånings och ligger mitt emot Phillys gamla fängels. Ett fängelse med historia. Det byggdes av the quakers och var det första fängelste som använde sig av isoleringscell som bestraffning. Quakarna satte in fångarna i var sitt rum, där de skulle sitta och vara tysta samt läsa bibeln för att själva komma på att de varit olydiga. Detta ledde till att de flesta blev skvatt galna istället. Fängelset används nu mer för att en gång om året reenact stormningen av Bastiljen, och man kan ju fundera på varför man skall spela upp det här. Dessutom har fängelset används för att spela in filmen De 12 apornas arme.
Tisdagens höjdpunkt på jobbet var Obamas inauguration (på många ställen i USA hade man en extra semester dag för att folk skulle fåvara hemma och titta). Vi hade projektor i seminarierummet, och alla utom jag och den spanska postdoken var bänkade, både han och jag tittade in men satt inte hela cermonin. När Obama svurits in apploderade hela församlingen (i seminarierummet alltså), att de ca 1.8 miljoner amerikaner som samlats utanför Capitol kändes för mig mer förståeligt.
För egen del var höjdpunkten att gå till Social Security Office. När jag kom dit fick jag ta en nummerlapp och sätta mig att vänta. Medans jag satt där läste jag på en informationsposter att det inte var säkert att man blev betjänad i nummerordning utan att det kunde hoppa. Jag fick sitta och vänat på min tur i 50 minuter (trots denna tid blev endast 6 personer betjänade innan mig) så jag hade gott om tid att fundera på vad de hade nummerlapparna till. När det väl var min tur gick jag fram till luckan och sträckte fram mina SSN-ansöknings dokument, och killen i luckan sa "Do you have your passport?" så jag gav honom det också. Sedan fick jag vänta, han fnipplade med datorn i ca 20 minuter (då jag bara stod och hängde) sedan sa han "I'll be back soon" och gick. Efter ytterligare 10 min kom han tillbaka, gav mig ett papper och sade "Read trough and sign". Jag gjorde enligt anvisningarna, han fnipplade lite till på datorn och sedan fick jag ett kvitto på att jag ansök om SSN och fick gå. Kändes som väl använd tid, för alla inblandade...
Har förövrigt provat ett gäng olika kaffe sorter i detta underbara land och kan sluta mig till att varken Starbucks, Dunkin' Donuts, McD, eller något annat ställe har kaffe som smakar gott. Så ska jag köpa kaffe får jag nog hålla mig till espresso och latte.
Tisdagen avslutades med resa till Piscataway. Tog tåget från 30th Street Station (lite till historia) ett landmärke i Philly, och platsen ditt Obama åkte för att inleda sin färd mot inaugurationen i lördags. När jag ankommit till min slutstation gick jag ut från stationshuset för att ta en taxi till hotellet. Tar den enda taxin som finns till hands, hoppar in och slår igen dörren. Vilket innebär att jag stänger in stanken från en åskonsumption av ciggaretter tillsammans med mig själv och vad som verkar vara en galen ryss. Han hade kal hjässa omgiven av långt stripigt gråsvart hår, och var upphovet till den mindre förtjusande doften i bilen. Jag (ångrade mig lite men) sa vart jag skulle och han började köra. När han gjort det uppäkte jag att han saknade taxameter samt den avskiljningsvägg som finns i alla taxibilar i Philly, så jag började ana oråd. Sedan körde han ut ur stan och på vad som kändes som en gäng småvägar, ni kan ju tänkar er vilka bestialiska senaer om min egen död som spelades upp i mitt huvud. Efter vad som kändes som en evighet av dödsångest stannade han och sa "Radisson hotel thirtyn (de lät som 30) bucks". Jag blev ju alldeles till mig, slapp mista livet och resan var skitbillig.
Väl inne på hotellet genomgår jag en härlig deja vu. Jag checkar in och får reda på att kreditkortet som angivits för att betala mitt rum inte har täckning...
Ska avsluta denna flerdagars historia med en liten ekvation, samt en inledande förklaring. På kursen jag var på fick vi i uppgift att lösa denna ekvation, och hade bara penna och papper till hjälp. Killen som satt berdvid mig fick resultatet som jag skrivit in nedan (jag fick något helt annat) och jag fick lov att fundera på om man behöver lika mycket hjärna för att bli doktor i USA och Sverige...

Lös RL

Rmax = 100
S = 2
MA = 25000
ML = 150000

RL = Rmax * 1/S * (ML/MA)

RL = 1875

Jag älskar dig

2009-01-19T11:50:00.000-08:00

Game day. Efter en förmiddag spenderad på hotellrummet begav jag mig ner på stan för att få mig lite mat samt en bra plats på den irlänska puben för att se matchen. Kunde ha begettmig lite vart jag ville för hela stan var full av folk som skulle titta på football, men jag var ju bekant med puben i och med mitt tidigare besök. Dröjde inte lång tid innan stället var fullt med folk i gröna, vita och för tjejerna rosa Eagles tröjor. Jag hade plats ibaren alldeles framför TVn. Stämningen var på topp och ljudninvån ändå högre. Avspark klockan 15. För er som inte är allt för bekanta med amerikansk football, så spelas den i 2 halvlekar, på 2 ggr 15 minuter. Efter varje kvart byter lagen sida, och efter en halvtimme spelad är det halvtidsvila. Total effektiv speltid 60 minuter, total tid för en match, ungefär 3 timmar. Efter 30 minuters spelande var stämningen inte riktigt lika bra, örnarna låg under med 6-24, inget hade funkat och högljuda röster i baren gjorde klart att de sög fett. Dessa tystnades dock efter ca 20 minuters spel i andra halvlek då ställningen blivit 25-24, och det såg ut som om det skulle bli Super Bowl om två veckor. I alla fall såg det ut som det i någon minut, tills Ravens gjorde två touch downs (25-32), sedna började fumlandet igen och efter ytterligare 2 minuter var det i princip klart för förlust. Baren började tömmas, och när slutsignalen ljöd var det mindre än en tredje del av besökarna kvar. Och de var väldigt besvikna. Jag ska allt erkänna att jag också var besviken, hade varit kul att uppleva stämmningen på stället efter en vinst, desutom så fick jag ju lov att hitta en annan titel på dagens inlägg. Hade hoppats på 'Go Eagle' med de gick ju åt fel håll...
Jag kom till puben ungefär kl ett, för att hinna äta innan allt folk kom, samt att jag ville ha en bra plats. Det visade sig att platsen blev mellan ett gäng riktiga fans, som gladeligen delade mad sig av sin kärlek till laget, och som erkände att förlusten trots allt inte var för hård då Super Sunday kunde användas till något nyttigare, och två belgare som är i staterna för ett korttids jobb. Jag och den ena belgaren diskuterade AF vs riktigt fotboll, och små pratade lite om skillnader mellan staterna och europa. På grund av vår konversation blev jag i halvtid knackad på armen av en kvinna, runt 40, som sa "jag älskar dig". Får ju erkänna att jag blev tagen på sängen, är ju inte ofta (har faktiskt aldrig hänt tidigare) att en okänd kvinna förklarar sin kärlek till mig på en pub, men som ni nog kan gissa var det en amerikanska som lärt sig några ord på svenska, och med några menas ju de tre.
Innan jag länade puben avslutade jag med en middag, bestående av Buffalo wings. Dvs kycklingvingar dränkta i tabasco. Svettades som en gris men klarade av att sätta i mig alla 12, en bedrift som imponerade lite på belgaren (han påpekade att de var ganska starka när jag fick min beställning. En klar underdrift). Lämnade stället ca 320 kr fattigare men med två mål, 5 stouts och 2 stora stark mat i magen, inte riktigt samma priser som hemma.
Måndag har varit Dr Martin Luther King Day, så folk i allmänhet har varit lediga. Jag har dock varit på jobbet, dock inte jobbat utan skaffat mig en temporär bostad. Ska bli inneboende tills jag får ett eget ställe, som förhoppningsvis är det jag var och tittade på i lördags, men det får väl tiden utvisa.
Kommer nog att ha ett uppehåll på inlägg tills på fredag (för er som följer bloggen blir det att läsa på lördag) då jag imorgon kväll ska till Piscataway för att få lära mig hantera Biacore 3000.

The President Elect

2009-01-17T17:31:00.000-08:00

Ska inleda dagens innelägg med att besvara en fråga från e n av kommentarerna till mina tidigare inlägg, angående körkort. Man får köra på de amerikanska vägarna med sitt internationella körkort i ett år, men har man varit i landet efter det och vill köra bil måste man ha ett amerikanskt körkort (AK) och man kan inte få ett AK måste man ha över ett år kvar på den tid man är tillåten att stanna i detta land.

Nu till en liten observation jag gjort på hotellet som för tillfället är mitt hem. Det är ett 20 våningar högt hotell (ok egentligen bara 19, det finns ju ingen våning 13 i USA) och för att ta sig till sitt rum åker man ju hiss, och för att få hissen att röra på sig trycker man påden knapp som passar den våning man vill till, precis som i sverige. På knappsatsen finns förutom knapparna en kortläsare, i vilken man kan stoppa sin rumsnyckel. När amerikaner ska åka till sin våning stoppar de ner sin rumsnyckel i denna kortläsare och trycker därefter på respektive våningsnummer. När en svensk (läs jag) tar hissen trycker jag bara på nuffran till våningen jag vill (dum som jag är..) men på något magiskt sätt hamnar jag på rätt ställe. Tydligen har vi fått olika information i lobbyn, till mig sa de att man behöved använda kortet för att komma till gymvåningen, men till alla andra verkar de sagt att man mäste anvånda kortet hela tiden...

Idag var det lördag, och jag planerade igår kväll att jag skulle sova länge, det planerade inte min kropp för den bestämde sig för att vakna klockan 06.17 JIPPIE!! Hoppades på att somna om i tjugo minuter men gav sedan upp. Så jag beslöt mig istället för att spendera morgonen med människans bästa vän, TVn. Slog på den lagom till starten av filmen The Ten och låg kvar för den efterföljande Scorched, så jag fick mig några skratt (ska inte rekommendera att ni springer iväg och köper eller hyr någon av dessa filmer men får ni en gratis chans...). Därefter var det dags att traska ner på stan för att kolla på ytterligare en lägenhet. Det skulle visa sig att mitt beslut att promenera, rakt emot amerikansk standard, skulle visa sig ge mig en del av amerikansk historia. Några block från min destination blev jag nämligen stoppad av en polis och fick snällt stå på trottoare och vänta medans ca 15 polismotorcyklar 8 polisbilar samt en svart limosin passerade. Nyfiken som jag var så spanade jag in så mycket jag kunde i limosinen, och man kunde kolla in ganska bra, den hade nämligen inte tonade rutor, och jag fick skymten av en afro-amerikansk herre där inne. Ska inte skrika alltför högt att herren jag såg har något med titeln på dagen inlägg att göra, men han satt iaf i någon av de bilar som passerade. Herr Obama inledde nämligen sin resa mot inoguleringen (ok jag är osäker på stavningen) vid Philadelphias 30th Street train station.

Uppfylld av denna enorma upplevelse, som jag förövrigt kommer att tala om med mina barnbarn och alla gamlingar på ålderdomshemmet, så skyndade jag mig vidare. När jag kommit fram fick jag en snabb guidad tour av huset, tittade på baren/restauranten, poolen och gymet inna vi tog hissen upp till 23e våningen där de två lägenheterna som fanns att rebjuda låg. Den ena ledig från och med 8e februari och den andra 4e maj. Denna gång flashade jag med min imponerande titel, då hon bad om bevis på kredit värdighet (som utlänning i USA saknar man kreditvärdighet oavsett hur mycket kredit man har hemma), och det visade sig att den höll måtte så länge jag kunde styrka att jag hade inkomst. Så nu räknar jag nästan med att jag har ett hem om några veckor, så nu är det nästan ett problem mindre i mitt amerikanska liv.

Efter dessa två glada händelser tog jag en promenad på stan som snabbt övergick i ett aktivt sökande efter ett ställe att äta på (blev bara en banan till fukost). Hittade en irlänsk pub som verkade lovande, och det var den också. Även om när jag beställde en stek trodde att jag skulle få det men det visade sig vara en hamburgare. När jag ändå är inne på ämnet mat så kan ju påpekas att i princip alla rätter jag hittat i detta land innehåller ost. Burgare med ost, bacon med ost, sallad med ost, ris med ost, bröd med ost, you name it så finns det att få med ost, oftast smält, och till det serveras ju i princip alltid något som blivit fritterat, så den ingridiensen kanske också har något med viktproblemet i det här landet har. Men men, tillbaka till min historia. Jag blev sittade på den dä puben ett tag, har ju inte mycket att göra om dagarna förutom att hänga på hotellrummet så när jag fick chansen att prata med lite folk så var det lika bra att ta den, dessutom hade de väldigt god stout (lokalt bryggeri).

Samtalet på puben cirkulerade kring två saker, dels att det idag var -10 C vilket inte riktigt passar Philadelphianerna, samt morgondagens stora händelse, Philadelphia Eagles möte med Phoinix Ravens. Philadelphia kommer nämligen till Super Bowl om de vinner imorgon, och de har inte varit där sedan 1980 eller något sådant, och Philadelphianerna hoppas ju på att de skall komma dit och helst vinna där också. Så imorgon blir det förhoppningsvis stor fest, och jag blev tipsad av bartendern att vara på plats i puben innan två så att jag fick en sittplats för att avnjuta spektaklet. Så nu har jag något att sysselsätta mig med imorgon också. Resten av lördagen spenderade på hotellrummet, snasknades lite riktigt vidrigt amerikanskt godis (håll er undan från Red Fish, smakar som suketter).

Bör nog informera om att jag trots min korta närvaro här har kommit på varför amerikanerna, i alla fall i denna del av landet, in te är så förtjusta i kyla (jag börjar också ogilla det). Det är nämligen så att de saknar isolering, speciellt i dörrkarmarna, och det leder till att det är kallt inomhus också trots all A/C. Det ända stället som jag varit på som är varmt trots kylan utomhus är labbet där det är så varmt att man svettas när man sitter framför datorn. Men gissningsvis så kommer jag om några månader att lägga ut ett inlägg om att det är alldeles för varm här istället, men mer om det i juni.

Moment 22

2009-01-16T14:33:00.000-08:00

Så... Det har gått några dagar till, och jag börjar känna det som om jag är fast i ett moment 22.
Frösker hitta någonstans att bo, vilket i sig inte är svårt. Finns massor av lägenheter, till diverse olika priser. Problemet är dock att man för att få en lägenhet behöver betala första månadens hyra, en säkerhetsdeposition samt i de flesta fall sista månadens hyra, och detta skall man betala med check. För att ha en check måsta man ha ett amerikanskt bankkonto och för att få ett amerikanskt bankkonto behöver man ett social security number och för att få ett SSN behövs en adress... och då är man ju lite tillbaka på ruta ett.
Nu ska det ju inte vara helt omöjligt att få sig en lägenhet om man flashar med sin akademiska titel och kan lägga upp pengar kontant. Nu är jag ju tyvärr inte gjord av pengar, så jag kan inte med lätthet kasta upp 3*1000 dollar. Speciellt inte när det trevliga hotellet jag bor på har låst upp dryga 14000 av min kredit på det hotellrum jag bor i då det kreditkort som skulle betala boendet (ett av gruppen här på UPenns kort) inte hade täckning. Enligt alla inblandade, förutom undertecknad, så ska det nu vara klart att pengarna ska dras från UPenns kort, men detta till trots så har jag inte tillgång till mina stålars.
Nu inleds min första helg, och till min stora förtjusning så är det en av amerikas (el iaf pennsylvanias) helgdagar på måndag, Dr Martin Luther Kings Day. Så jag tillsammans med alla andra är lediga i tre dagar. Ska bli spännande att se hur man firar denna dag.
Blev inbjuden på en fest hos en hollänsk utbytesstudent idag då jag var på ISSS (International Student and Scholar Services) för att få den obligatoriska introduktionen till hur man kommer in i det ameriskanska samhället. Informationen de erbjöd var ungefär detta:
Skaffa ett SSN
Skaffa någonstans att bo
Tappa inte bort ditt pass, ditt DS-2019, och framför allt inte ditt I-94 (borttappat I-94 kostar $300 att ersätta)
Skaffa ett UPenn Card (kort för att få tillgång till byggnader samt visar att du är anställd)
Skaffa ett amerikanskt körkort.
Skaffa en försäkring.
Så nu vet jag det, lite mer än jag visste innan. Tillbaka till festen. Killen, Xin, kommer från holland och tänkte ha inflyttningsfest när han fått sin lägenhet och behövde några nadra ensamma själar som kunde dyka upp och göra festen till en fest, och det kan man ju inte tacka nej till. Dessutom får man ju en chans att träffa lite folk som inte jobbar på precis samma ställe som en själv. Festen skulle med stor sannolikhet vara nästa fredag, så jag får väl sitta och drömma om den ikväll när jag tar mig en öl på den lokala puben (dvs ett annat ställe än hotel baran, riktigt så rik är jag ju inte).
Veckan här på avdelningen avslutades med en Happy Hour. Hela gänget skulle samlas dricka lite öl och avrunda på ett trevligt sätt. Jag satt några timmar innan och fantsierade om något som likande en mindra variant av fredagspuben. Dessa drömmar slogs dock sönder och samman då jag blev hämtad från mitt kontor (som jag nu upptäckt är ett lab som inte används, fast ett väldigt litet ett) och kom till lokalen där livets nektar skulle inmundigas. Det hade dukats upp med sju (7) styckena 35 cl flaskor, coh två skålar med popcorn. Det betydde att det blev en öl per person. När den ölen var slut reste sig folk och gick, vet inte om jag tyckte det var så mycket happy över den tillställningen och det var defenitivt ingen hour.
Hoppas på att Happy Hour på mitt andra labb, där det finns mer än tre gånger så mycket folk, blir roligare. Får dock lov att återkomma med besked om det.

De första dagarna i amerikat

2009-01-15T06:53:00.000-08:00

Nu har jag kommit fram och varit här två dagar, så det är hög tid att inleda denna blogg.
Kommer först skriva lite om hur det varit sedan jag började min resa från Arlanda (12 jan) fram tills nu, kvällen den 14:e, och sedan skriva några rader om mina egna erfarenheter o matt skaffa J-1 visum till USA.
Flyg ett skulle avgå 9.05 på morgonen, och till skillnad från min tidigare resa till Philadelphia så var det denna gång inga problem vid incheckningen (förra gången var min e-ticket inte registrerad vid incheckningen, men fanns i flygbolagets datasystem). Väl inne i bakom säkerhetskontrollerna på Arlanda kunde jag avnjuta en 75 kronors frukost bestående av två frallor och en yogurt. Tänkte därefter göra ett toalettbesök för att slippa 10000 meters varianten. Trots att det finns 4 toaletter tog det nog 10 minuter innan jag fick tillgång till en av dessa… På satt det tydligen två killer med världens sämsta magar, detta baseras endast på det faktum att de spolade tre gånger var under de 10 minuter de spenderade där inne. På en tredje satt en spanjor och pratade i mobiltelefon med en landsman, detta medans han uträttade sina behov (kan man ju tycka lite vad man vill om).
Först flyget tog mig från Arlanda till Frankfurt, inte mycket att rapportera. I Frankfurt var det byte till planet som skulle ta mig direkt till Philly. För att få komma på det planet fick man först visa pass samt DS-2019 (ett dokument man behöver för att få sitt J-1 visa och som man sedan måste spara tills man lämnar USA) för en man vid ett litet bord. Han tog sedan passet till en annan man vid ett annat bord som skrev sina initialer på en liten klisterlapp som nu sitter på baksidan av mitt pass. Jag fick där efter tillbaka mitt pass och fick “äran” att gå fyra steg framåt för att få visa mitt pass för en trejde person som i sin tur skrev ut en ny biljett till mig (den jag fått på Arlanda var tydligen inte tillräcklig (innehöll dock precis samma information…)). Därefter fick jag gå ytterligare 10 steg för att visa upp min nya biljett samt mitt pass för en kille som skulle släppa in mig i den del där man väntar på att få gå på flyget. Han frågade även snällt om jag hade några vapen i mitt handbagage. Dum som jag var sa jag att jag hade en liten bomb med mig… eller också inte.
Efter denna otroliga procedur fick man äntligen gå på flyget. USAir har inte gott om benplats, trotts att jag hade 2 säten för mig själv blev det ganska snabbt obekvämt. Nämnas kan också att personalen på USAir delade in alla passagerare i amreikaner och tyskar, jag fick därför mitt I-94, tulldokument samt den gröna Visa Waiver lappen på tyska. 8 timmars flyg blev ganska långtråkigt trotts att jag sysselsatte mig med att glo på film, och jag kunde tyvärr inte dricka resan kul heller då USAir endast bjuder påalkoholfria drycker (till skillnad från Air France).
Väl framme i Philly väntade en 1 timmes köande i passkontrollen där jag började oroa mig för om det skulle bli problem med att komma in i landet då jag inte fyllt i ESTA resetillståndet. Skulle dock visa sig att det var meningslöst att oroa sig för det, men jag rekommenderar alla som tänkt åka hit (även om man har visum) att göra detta, det ÄR gratis och då slipper man vara orolig. Tog en taxi från flygplatsen till Apple hostel där det var tänkt att jag skulle spendera mina första två nätter. Hostelet låg på en adress som taxichaffören aldrig hört talas om man han lyckades hitta dit, eller iaf en gata ifrån, med hjälp av sin GPS. Gatan som hostelet låg på gav en känslan av att man inom kort skulle bli rånad, full med soptunnor och nästintill helt utan belysning (när jag kom dit var det mörkt). Jag hade plats i en sovsal tillsammans med 23 andra grabbar, mest indier och kineser.
När jag lämnat mitt bagage begav jag mig till nämaste matställe, en pub som låg 100 meter från vandrarhemmet. Om någon går dit kan jag rekomendera köttfärslimpan (puben ligger på 2nd och chestnut), satt där för mig själv, kollade på folk, amerikansk fotboll och drack god amerikansk öl. Då klockan i mitt huvud var 3 på morgonen (21 lokal tid) och jag hade varit vaken i 22 timmar orkade jag inte hålla mig vaken längre, utan slockande på överslafen i våningssängen. Borde så här i efterhand sett till att vara vaken ett tag till för jag vaknade pigg som en lärka klockan 4.20 (lokal tid). Somnade dock om efter ca en timme och vaknade igen 6.30.
Hade bestämt mig för att gå till jobbet första dagen, en promenade som skulle ta en och en halv timme med två stopp skulle det visa sig (jag bode på 2nd street och skulle till 40th). Ett av stoppen var för att köpa frukost. Lättare sagt än gjort. I den affär jag besökte fanns det endast olika bars som mat man kunde ta med sig to go. Hade ju hoppats på typ yoggi eller risifrutti. Men men… med två whole grain bars i magen fortsatte jag mitt traskande.
När jag passerat dörrarna till min nya arbetsplats möttes jag av en vakt som gav mig en klisterlapp på vilken det stod ‘Visitor 1/13’, en sådan klisterlapp får jag förövrigt varje dag när jag kommer hit nu fast med olika datum. Blev varmt välkomnad av biokemis administratör (Rachael) när jag klev ur hissen på 5:e våningen. Fick en snabb runda på lab, och blev fick hälsa på mina kommande arbetskamrater (kommer inte ihåg många namn…). Blev dock informerad o matt det fanns ytterligare en svensk på labbet, visade sig att denna svensk hette Claude och kom från den sydligaste delen av svearike – Schweiz, är tydligen svårt för amerikaner att hålla isär dessa två länder. Blev sedan ordentligt överraskad då jag har ett eget kontor, inte riktigt lika nice som mitt LiU-kontor, men det finns en stol som är avsedd för någon som är en halvmeter kortare än jag med ett tillhörande skrivbord (båda från sent 70-tal).
Hade knappt satt mig innan min handledare gav mig i uppdrag att boka in mig på introduktionskurs på Biacore, så på onsdag skall jag vara på plats i Piscataway, NJ för en två dagarskurs. Hon undrade även var jag bodde. Jag svarade vandrarhemmet på andra sedan stan, var på hon sa “I’ll talk to Rachael, nad we’ll book you on a hotel closer to the university”, är tydligen under en postdocs värdighet att bo på vandrarhem. Så vips blev jag omplacerad från $ 27/natt Apple hostel till $ 207/natt Sheraton hotel. Åker efter en dags lägenhetsletande till vandrarhemmet och checkar ut, tar taxi till hotellet, checkar in och får då reda på att kreditkortet som användes för att boka rummet (för en vecka!) saknar täckning, så jag måste använd mitt eget…
Rummet på hotellet slapp jag dela, men jag har tillgång till två dubbelsängar så jag kan I alla fall sova gott J. Rummet erbjuder även fritt internet, man har en egen dator, men vill man använda word så kostar det pengar. Frukost ingår inte, men finns att köpa för utlösa priser (kokt ägg och smörgås $ 8), så jag har fortsatt med bars men utökat den med frukt som finns att köpa i en affär bredvid hotellet. Ett äpple kostar dock 80 cent och en banan 99, så man måste verkligen njuta när man äter dem.
Onsdagen gick åt till att leta lägenhet, var även och kollade på 4 st. Har dock upptäckt ett mindre problem vad gäller att hitta någonstans att bo. För att kunna teckna ett kontrakt vill många hyresvärdar ha diverse intyg på att man har pengar och sköter sig, med detta menas t.ex. kopior på 2 senaste lönespecarna, intyg från tidigare hyresvärdar på att man är en skötsam person etc, men även ett social security number (SSN). SSN tar tyvärr 7 till 10 dagar att få, efter det att man mött sin internationella relationer handläggare, vilken man kan träffa på måndagar eller fredagar. Hoppas dock att man kan få hyresvärdarna att ha överseende med detta då jag är anställd av ett av landets rikaste universitet, och jag hoppas jag kan använda den som back-up.

Här följer lite information om hur jag gjort för att koma till USA.
Jag tog kontakt med mottagarlabbet för först gången i december 2007 genom att skicka ett mail innehållande förfrågan om tjänst samt list of publications. Fick dock inget svar på detta mail så i början av februari ringde jag fick då kontakt och blev uppmanad att än en gång skicka ovanstående mail, som jag denna gång fick svar på. Så efter lite mailande fram och tillbaka blev det klart att jag skulle komma på besök för att presentera mig och vad jag sysslat med samt hälsa på gruppen. Jag rekommenderar alla som tänkt göra en postdoc att göra detta så slipper man förhoppningsvis ångra sitt val av arbetsplats (är ju dock ingen säkerhet för det men ändå).
Därefter sattes immigrationsplanerna i rörelse, jag behövde ju disputera innan jag kunde åka, så preliminärt start datum blev satt till 1:a december. Jag blev informerad om att mottagarlabbet skulle fixa mitt visum, vilket det senare visade sig att de inte kunde göra…
För att få ett J-1 visum behöver man följande saker (checklista finns på amerikanska ambassadens hemsida, http://stockholm.usembassy.gov/Consulate/book.html)
* Ett pass som är giltigt under den tid då visumet skall gälla. Giltigheten på visumet framgår av DS-2019 dokumentet (se nedan).
* Ett passfoto som inte är äldre än 6 månader. Ska häftas fast i dokument DS-156.
* Kvitto på att du betalt visumavgiften (den var 1050 kr när jag ansökte om mitt visum). Avgiften måste betalas på bank, och skall innehålla betald avgift, bankgironummer (finns i checklistan) samt namnet på den som ansöker om visumet.
* Ifyllt DS-156, måste fyllas i på nätet och skrivas ut och undertäcknas (http://stockholm.usembassy.gov/Consulate/visa_app_forms.html)
* Ifyllt DS-157. Kan fyllas i på nätet, men även för hand. (http://stockholm.usembassy.gov/consulate/ds_157.pdf)
* Ett kuvert med frimärken påsatta som gör att man kan skicka tillbaka passet till dig med rekomenderad post (kolla checklistan för att få reda på hur mycket detta är).
* Ett personbevis ‘120-personbevis med alla relationer’, ring skatteverket för tt få detta.
* Samt, om det skulle vara så att du har ett sådant, dokument om vilka brott du begat.

Man behöver även följande, som är speciellt för J-1 visum:
* Ett ifyllt DS-158 (http://stockholm.usembassy.gov/consulate/ds_158e.pdf).
* Bevis som styrker att du kommer att ha pengar att leva för. Endera letter of invitation som du skall erhålla från ditt mottagarlabb och/eller bevis från svensk finansiär typ Wallenberg.
* DS-2019. SKA du få från din mottagare. Att fixa detta dokument kan ta upp till 2 månader, så se till att vara ute i god tid, ligg på så att de får det gjort. När detta dokumet är klart skall det skickas till dig omgående då man behöver det för att kunna betala SEVIS avgiften.
* Bevis på att du betalt SEVIS-avgiften. SEVIS-avgiften betalas via nätet (https://www.fmjfee.com/i901fee/) när man betalt denna avgift bör man skriva ut kvittot (som även det behövs för att få visumet), man kommer dock få ett kvitto hemskickat men det tog en och en halv månad för mitt att komma.
* Ett ifyllt DS-7002 (http://www.state.gov/documents/organization/84240.pdf). Detta dockument är lite svårt att förstå meningen med (man skall nämligen ange om man är trainee eller intern, och som postdoc är man inget av dessa), men det är bara att fylla i.

När man fått sitt DS-2019 är det en bra ide att boka tid för en intervju på amerikanska ambassaden, görs på https://evisaforms.state.gov/default.asp?postcode=STK&appcode=3 Till intervjun skall alla ovanstående dokument tas med så se till att ha dem redo så snart som möjligt.
Efter intervjun som tar ca 5 minuter tar det upp till en vecka innan du får tillbaka ditt pass med ditt visum och du ä sedan klar för avfärd.