Storma Bastiljen

I lördags var det höjdpunkten på den Philadelphianska Bastille Day Festival, en fyra-dagars tillställning som firar stormningen av Bastiljen, och som hålls i min stadsdel. Festivalen inleds på torsdagen med att ett antal barer i området har ett franskt tema, så som Kronenbuorg 1664 och diverse franskinspirerad mat. Fredagens festival arrangemang består i att samma barer har samma tema en gång till. Detta efterföljs sedan med en lördag fyllda av aktiviteter, med start klockan två på eftermiddagen med diverse tävlingar för den yngre generationen, så som trehjulings 'Tour de France' och husdjursparad. Den tidigare nämda höjdpunkten består av ett skådespel där stormingen av Bastiljen återges. Skådespelare utklädda till pöbel och adel kämpar med musköter och kanoner medans de sjunger 'La Marseillaise', och det hela avslutas med att Marie Antoinette blir giljotinerad (fast i den stunden är skådespelerskan utbytt mot en vattenmeon).

Själv missade jag hela denna tillställning, som jag tänkt besöka sedan jag fick höra talas om den i februari, och inte för att, som man skulle kunna tro, jag jobbade utan för att jag var inbjuden till en bekant på en privat stromning av Bastiljen. De hade anordnat en egen lite del av muren till fästningen och utsett sin egen reinkarnation av Marie Antoinette, som inte blev utbytt mot en fruktutan lagd i giljotinen. Stormningen firades med grillat och en uppsjö av olika sorters plockmat, samt när mörkret lagt sig, 'fyrverkerier'. Anledningen till att jag sätter detta ord inom apostrofer är att jag har lite svårt att tycka att det är fyrverkerier, i min värld är det snarare tomtebloss. De hade i och för sig två olika storlekar, men de var helt klart tomtebloss. Jag var föga imponerad.

Skälet till att de förgyllde kvällen med dessa fyrverkeripjäser och inte lite fräcka raketer eller vanliga smällare är att dessa är förbjudna i staten Pennsylvania, för privatpersoner. När det är 4:e juli så har ju varje ort en egen fyrverkerishow. Som svensk kan man tycka att detta är lite konstigt i ett land som detta, där det är helt ok att ha hemmet fyllt med skjutvapen. Det är extra konstigt i staten där jag bor, när man tittar lite på vapenlagarna.

I Pennsylvania kan man om man har ett körkot gå i till en vapenhandlare och peka ut den arsenal man känner att man behöver, lämna över sitt körkort till handlarn, som kollar med brottregistret att man inte gjort något dumt. Om man inte har gjort det så är det bara att betala och gå ut. Det finns ingen gräns för hur många pinaler man köper och det fin

ns ingen väntetid. Sedan är det bara att gå hem och sätta sig och puts. Skulle man senare behöva lite snabba pengar kan man alltid sälja av sina vapen till någon som känner att den behöver ett, man behöver dock inte registrera att vapnet bytt ägare. Det samma gäller om man skulle bli bestulen på sitt sljutjärn, ingen lag på att man måste meddela polis. Skulle det senare visa sig att vapnet använts i ett brott så är det ju bara att informera myndigheterna när de kommer och knackar på dörren (det finns ju papper på vem som köpt vilket vapen initialt) att man blivit av med sitt vapen och, så länge man har alibi, slippa fortsatta obekvämligheter med lagen. Men att skjuta raketer, det är olagligt...

4:e juli

Så... Vi har firat USAs födelsedag, och så här i efterhand så är jag ju lite besviken. Hade förväntat mig en frossa i patriotism, en skog av flaggor och 'repeate one' på amerikanska nationalsången. Fast det var inte så speciellt, i alla fall inte i Philly. Jag begav mig ut på stan ganska tidigt på dagen, var väldigt fint väder, för att få en chans att titta på allt detta som vi där hemma förknippar med det amerikanska nationaldagsfirandet men det lös med sin frånvaro. Jag inledde mitt sökande på 'the parkway' (det är den gatan där alla stora evenemang i Philly sker på, och den ligger alldeles utanför mitt hem), där förbereddes inför kvällens happening och för mig såg det lite ut som en svensk marknad. Gatan var full med stånd i vilka man kunde köpa diverse olika ätbara saker. Jag letade efter friterade snickers, men det är tydligen längre söder ut de finns. Hittade inte heller några flaggor, de fanns inte ens på den scen som skulle utgöra den näst största attraktionen senare på kvällen. Fast jag gav inte upp för det utan fortsatte vandra 'on the streets of Philadelphia' sökandes efter det äkta amerikanska firandet, vandringen pågick i ungefär fyra timmar, i stekande sol, så ni kan tänka er hur jag såg ut efteråt. Fast trots detta lyckades jag inte hitta en enda flagga förutom de som jag sett under normala dagar. Det enda som tydde på att de firade sin national dag var grillarna, de fanns verkligen överallt. Fast mest stod de mit ute i gatan, vissa gator var i och för sig avstängad så det passade ju med en grill där men de flesta var inte avstängda men husserade ändå en.

Min 4:e juli skulle dock inte endast innehålla vandrande i innerstaden utan även ett besök till förorten. Mitt nederlag med att hitta lite av den amerikanska andan i stan kanske skulle bytas till genombrott när jag kom till ett mindre populerat område. Som tur var så hade jag fått hjälp av en av mina arbetskamrater med att leta rätt på stället dit jag skulle, då jag hört v när det skulle vara b, vilket kunde gjort att jag spenderat ett bra tag med att leta efter en adress som inte finns. Fick dock även extra hjälp med att hitta då jag träffade en av de andra postdocsarna som skulle till samma fest. Festen vi var bjudna på hölls av min arbetsgivare samt hans grannar och den kändes väldigt mycket som ett svenskt midsommarfirande, och då pratar jag ett firande med barnfamiljer. Det hela inleddes med ett smörgårdsbord fyllt med ameriknaska 'läckerheter' så som sötpotatis, sockarde saltapinnar, grillade kyckling, rödkålssallad, bröd bakat på äggplanta, någon sorts röra som jag trodde var tonfisk men som inte smakade något, krabba och kräftor mm. Jag blev dock överraskad när jag såg kräftorna, det ryktas ju om att det inte är så vidare populärt någon annanstans än i sverige och i vissa av sydstaterna, och jag kan så här i efterhand förstå varför den ameriskanska kräftan inte spridit sig allt för lång. Jag fantiserade, dum som jag var, om att de skulle smaka som hemma, men det gjorde de inte. Isället för det god kräftspadet som vi smaksätter asätarna med så hade amerikanerna smetat in dem in kletig grillkrydda, eller vad det nu var, och de smakade egentligen ingenting. Kletet kunde nämligen inte komma åt köttet utan låg bara i högar på skalet. Efter att denna utomordentliga måltid intagits så var det dags för lekar, och det gick till på ungefär samma sätt som hemma med undantaget att det inte var någon som sjöng eller dansade till små grodorna. Barnen ville leka sina egna lekar, de vuxna ville dricka, ungdommarna ville bara försvinna och lekledaren ville att alla skulle vara med. Så barnen blev mutade med godis för att vara med, ungdommarna gick och de vuxna turades om att leka och att titta på och dricka öl. Jag var med i 'kasta ägg' leken men stod över 'kasta vattenballong'. 132r klockan blev runt nio på kvällen smälldes ett par raketer av och sedan var det dags för oss som bor i stan att ta tåget hem.

När jag kom tillbaka till city var klockan lite för tidigt för att avsluta detta firande, och det tyckte de som samlats på the parkway också, ryktet säger att det var mellan ett och tvåhundratusen människor där. Vad de syssat med hela kvällen vet jag inte riktigt men de stod och kollade på scenen eller mot den i alla fall, när jag kom dit. Sheryl Crow var kvällens männskliga huvudattraktion (ni kanske kan se henne på bilden...). Ska man jämföra med ett svenskt firande av samma slag så var detta betydligt lugnare, som diskuterats tidigare så gäller ju bruna påsen i USA och den syntes inte till bland de människor jag såg. Jag hängde kvar bland folket i någon timme innan jag började tröttna på att stå och titta mot en scen som jag inte riktigt kunde se och drog mig istället till närmsta pub. Den var förvånansvärt tom, och jag blev upplyst av bartenderna att det berode på att alla väntade på att få se fyrverkerierna innan de gick till krogen, och de satte igång i princip alldeles efter att svaret kommit. Då jag är måttligt imponerad av fyrverkerier så satt jag kvar inne i puben, tillsammans med två andra, alla andra gick ut för att titta. Vi tre som var kvar kunde dock se spektaklet ändå, då det visades på tv. När smällarna tystnat så var det officiella firandet av nationaldagen över, och de som hade åldern inne samlades runt öltapparna för att avsluta hyllandet av nationen.

Någon dag innan 4:e juli träffade jag på en amerikan utanför ett matställe som jag just betsällt mat från och han börjagde små prata lite med mig. Han öppnade i princip samtalet med att säga att det är ganska ofta som man ser par som består av afroamerikanska killar och vita tjejer, fast det inte alls är lika vanligt att man ser det motsatta, och så frågade han mig om jg visste varför. Det visste jag ju givetvis inte, men jag erkände att han faktsikt hade en poäng med det. Samtalet fortsatte ett lite tag och det kom fram att jag inte tillhörde nationen utan var svensk, på vilket han gjorde en lite utläggning. Han hade nämligen studerat Internationella relationer på UPenn och hade därför god insikt i det svenska samhället. Han fortsatte med att förklara förmig att det inte var lika vanligt att se par bestående av vita och svarta i sverige då vi hade en helt annat tradition vad gäller vilka man får ha umgänge med, det är ju inte ok i sverige att ha förhållanden innan man gifter sig och den man ska gifta sig med måste ju godkännas av familjen. Han sa även att detta berodde på att vi i norden inte var europeer, och att detta var orsaken till våra hårdare samlevnadsregler. Jag blev lite smått överraskad, kunde ju tycka att jag borde veta hur det funkar där hemma, samt lite chockad över att ett universitet i USA kan blanda ihop norden med mellanöstern.