Moment 22 2

Det amerikanska systemet verkar fullt av Moment 22 varianter, förutom det jag skrivit om tidigare ska jag nu ta upp ytterligare en. Jag har varit och lämnat in min ansökan om SSN, och då skulle jag om det varit som förr i världen (läs innan 9/11) ha fått ett temporärt SSN. Ett sådant kan användas för att skaffa bankkonto, komma in i löne systemet etc, men något sådant fick jag inte. Så för att jag ska få lön så ska nu universitetet hjälpa mig att skaffa ett temporärt nummer. Det innebar att jag för 4 gången fick kopiera mitt passs, visa, I-94 och DS-2019 och lämna in i universitetets sytem (alltså alla 4 ggr för universitetets räkning). Nä jag gjort det så fick jag en blankett som jag skulle fylla i för att ansöka om temporärt SSN, med namn, födelsedatum, adress i usa och sverige, akademsik titel etc samt att det på en rad stod fyll i ditt SSN. ...men va FAN... behöver man ett SSN för att få ett temp. SSN?!?! Inte ens våran administratör (ad) fattade hur det var tänkt att man skulle fylla i det.
Så nu väntar jag på att jag ska få detta nummer så att jag kan få lön. Våntar dessutom på att min framtida (?) hyresvärd skall få tummen ur och skicka mig hyreskontraktet, är inte sugen på att stanna hos Kelly hela min USA-vistelse. Att bo där är i och för sig underhållande på sitt sätt, som jag beskrev i tidigare inlägg. Ska även meddela att Kelly tränar, igår kväll kom hon hem och flåsade som ett ånglok, och säger 'I never become this short winded when I practise. It's these damned stairs.' Det vill säga de 4 * 10 trappstegen hon måste gå för att komma till lägenheten, jag blev ju onekligen lite nyfiken på vad hon gör när hon är på gymmet om hon inte blir så andfådd där.
Då jag nu bott hör ett tag så började jag känna att det var dags att skaffa mig en privat telefon som inte behöver betala kostnaden för samtal från sverige och hit. Pratade med vår ad och hon trodde att det enda man behövde för att skaffa sig ett amerikanskt mobilabonemang var en hemadress samt pengar att betala öppningsavgiften med, så jag traskade iväg till en mobilteleaffär. Där blev jag upplyst om det amerikanska systemet vad gäller mobiler, dvs ett abonemang kostar mellan 180 och 720 kr i månaden, för de pengarna har man ett bestämt antal minuter som man får ringa för. Vill minnas att det var 100-300-600-1000 som det fanns att välja mellan, som jag förstod det så kunde man inte spara minuter mellan månaderna. Vill man kunna skicka sms så kostar det drygt 120 kr extra (vet inte om det fanns någon gräns för hur många). När man skaffar ett abonemang får man dessutom en telefon, tror inte att det gick att skaffa ett abonemang utan telefon där jag var. Och tro det eller ej men man behöver faktiskt inte ett SSN för att skaffa ett abonemang i USA, däremot så får man betala fullpris på telefonen om man inte har ett SSN (och telefoner med abonemang kostar upp till 100 kr och de i 100 krs klassen är med I-phone variant) och full pris är lite som i svearikt. Så jag skaffade mig ett kontant kort istället, det ingår en telefon för dem också, och den är helt gratis, och känns som om den är ifrån 2000. Grafiken suger, den saknar i princip alla funktioner. Men, tänkte jag, det är ju bara att plocka ut kortet och sätta det i min gamla svenska telefon, men icke!! Kontantkortet är nämligen låst till telefonen, så nu är jag utan alla finurliga funktioner jag lärt mig leva med de senaste åren. Får se hur det går.
Idag är det fredag och som traditionen bjuder så var det Happy hour, denna gång skulle de bli extended då den spanska postdoken Carlos slutar. Det innebar att de köp i chips och vindruvor istället för de vanliga popcornen. Dessutom serverades tre flaskor rödtjut samt 6 öl (totalt alltså), drack man öl fick man 1/person, drack man vin fick man 2 små slurkar vissa fick tre. Med slurkar menas ca 2 cm i höjd i en vanlig plastmugg, sådana som finns på diverse toaletter. Så ni kan tänka er att vi var happy! Dock är det en skillnad med denna fredag, de som är lite yngre (4 st) går nämligen ut och äter efteråt, så det kanske blir lite happy denna gång. Återkommer med besked.

Sugen på lakrits?

Även om jag inte bott med Kelly så länge så känns det knappt som om jag delar stället med någon. Kelly spenderar nämligen större delen av sin tid i sin säng, där hon surfar, kollar på tv, äter, dricker (mest Pepsi) och någon gång ibland jobbar. Nu ska ju inte jag klaga för detta gör ju att jag har ganska mycket utrymme att gör allt som jag vill gör på, men nu är det ju så att jag inte har alltför mycket för mig när jag är hemma, glor mest på tv jag med. Istället brukar jag sysselsätta mig med något som jag knappt kan erkänna för mina amerikanska kollegor, dvs gå ut och gå. Om man säger att man gått någonstans får man snabbt information om var man kan gå för att åka buss eller tunnelbana, samt att man bör skaffa sig en cykel. Ska även påpeka att jag upptäckt två läger vad gäller bilar här. Männsikorna på labbet där jag har mitt kontor är äkta amerikaner och yrkar på att om man ska ha bil, annars klarar man sig inte, medans de som återfinns på min andra arbetsplats tycker att det är dumt att ha bil, de går nämligen att hyra och om man inte bor utanför city så kan man använda sig av de andra fortskaffningsmedlen med undantag av sina egna ben.
I fredags hade vi happy hour igen, det var precis lika festligt som förra gången (en öl per person och varsin liten skål popcorn). Efter att jag blivit så happy gick jag hem och smälde i mig en halv amerikansk pizza, jag orkade nämligen inte en hel! Var första gången på väldigt länge som jag inte orkat äta en hel pizza så jag kände mig lite paff, men såg det samtidigt från den ljusa sidan, jag hade ju mat färdig tills på lördag. En lördag som förutom pizza bestod av att åka med Kelly till Dollar store, Best buy och en ICA Maxi liknande affär som jag inte kommer ihåg namnet på. Dollar store var en trevlig affär där allt kostade en dollar eller mindre, det var ju inte bara skräp och jag fick faktiskt med mig ett gäng matlådor hem. Best buy är en amerikansk Elgiganten, så dit får jag nog åka igen, för att skaffa mig en digitalkamera (skälet till att det inte finns bilder). Tredje stoppet var ~ICA. För första gången sedan jag kommit till usa såg jag grönsaker man kunde köpa, som inte var på restaurant. Detta besök innebar att jag kunde äta hemlagat på söndagen ...JIPPIE!! När vi åkte tillbaka mot lägenheten fick jag veta att en av de två (!?) biografer som finns i centrala Philly låg vid dessa affärer, och det betyder att den inte är vidare centralt, och dessutom på helt fel sida centrum frår där jag bor... Får förlita mig på den biograf som ligger precis bredvid jobbet samt HBO.
För att kunna underlätta för alla som sagt sig vilja komma på besök så spenderade jag söndagen med att spana lite på Phillys sevärdheter, och som ni nog förstår så hann jag inte med alla. Tog mig en titt på Rocky statyn, ett måste för alla som vill uppleva något fantastisk. Därefter begav jag mig till Museum of Art för att bli lite bildad. De har en fantastisk samling konst från ett gäng olika konstnärer. Vandrade omkring där i över två timmar, innan jag blev för konstig och fick lov att bege mig mot närmast cafe för att bli normal igen och detta utan att ha sett all konst som de har att erbjuda. Kan erkänna att om det är någon som är sugen på att gå dit senare så stannar jag nog hemma, jag kom fram till att jag inte riktigt kan uppkatta konst och speciellt inte den moderna varianten (en gammal hamock överdrag spänt över en planka är inget jag vill betala för att se).
Tror bara det är någon typ av placebo eller liknande, men jag har blivit otroligt sugen på salta godisar de senaste dagarna. Var ju inte så att jag köpt dessa ofta när jag bodde i Sverige men jag gissar att suget kommit bara för att jag inte kan köpa dem här (såvida de inte finns på IKEA).

Mänsklig sexuallitet

Så, i måndags flyttade jag från mitt rum på hotell Sheraton, till mitt tillfälliga boende som inneboende. Ankom till mitt nya hem, ett olivgrönt sex våningshus, vid femtiden i måndags och blev in släppt via porttelefonen. I den smala trappen upp (min väska passade precis) möttes jag av min hyresvärd, Kelly. Kelly skulle det visa sig, efter inte många utbytta ord, höll på att doktorera och är mitt uppe i sitt avhandlingsskrivande. Hon doktorerar i ämnet mänsklig sexuallitet, samma inriktning som hon har på sin masters, med inriktning på hur folk som haft en njurtransplantation tycker att får support av sjukvården för att komma tillbaka till sitt normala sexliv. Lite oturligt för Kelly, och i mina öron helt osannolikt, så publicerades en avhandling hur folk som nyss haft en njurtransplantation (skillnaden om jag fattade rätt är Kellys berör folk som haft operationen för länge sedan och den publicerade som i princip har stygnen kvar) i december. Så Kelly har problem att skriva sin avhandling så att den inte blir ett plagiat.
Kellys intresse i mänsklig sexuallitet märks väl i hennes lägenhet. Väggarna är fulla av posters med tips och råd om hur man ska lyckas med det perfekta sexet, kylskåpet belamrat med one-liners som sexuallitet (smakprov "I mastrubate, and I'm proud of it"), bokhyllan är fyllde med sexig litteratur och i en krog i hallen (rakt utanför mitt rumms dörr) finns alla tänkbara instruktionsfilmer för det perfekta sexet.
Förutom denna liberala inställning till sex så är Kelly lite typiskt amerikansk (i mina ögon). Hon är en 41 år gammal lätt överviktig ensamstående mor som jobbar tre jobb (utöver doktorerandet, som hon betalar för själv) för att kunna bedriva sin forskning. Hon uppskattar pizza, hamburgare, sockrade flingor (av olika typ) och har inte en ända frukt eller grönsak i sitt hem. När Obamas inauguration diskuterades blev hon alldeles till sig och informerade att om hon bara haft pengar (som hon inte har trots 3 jobb (ska återkomma en annan dag med info om varför det är så)) så skulle hon ha åkt till Washington för att titta. När hon sedan diskuterade 9/11 började hon gråta, för hon kände en som jobbade i ett hus som låg i närheten av WTC och som kunde ha strukit med om hon gått till jobbet den dagen... (Jag började nästan också gråta vid den ledsamma historien).
Lägenheten är en tvåvånings och ligger mitt emot Phillys gamla fängels. Ett fängelse med historia. Det byggdes av the quakers och var det första fängelste som använde sig av isoleringscell som bestraffning. Quakarna satte in fångarna i var sitt rum, där de skulle sitta och vara tysta samt läsa bibeln för att själva komma på att de varit olydiga. Detta ledde till att de flesta blev skvatt galna istället. Fängelset används nu mer för att en gång om året reenact stormningen av Bastiljen, och man kan ju fundera på varför man skall spela upp det här. Dessutom har fängelset används för att spela in filmen De 12 apornas arme.
Tisdagens höjdpunkt på jobbet var Obamas inauguration (på många ställen i USA hade man en extra semester dag för att folk skulle fåvara hemma och titta). Vi hade projektor i seminarierummet, och alla utom jag och den spanska postdoken var bänkade, både han och jag tittade in men satt inte hela cermonin. När Obama svurits in apploderade hela församlingen (i seminarierummet alltså), att de ca 1.8 miljoner amerikaner som samlats utanför Capitol kändes för mig mer förståeligt.
För egen del var höjdpunkten att gå till Social Security Office. När jag kom dit fick jag ta en nummerlapp och sätta mig att vänta. Medans jag satt där läste jag på en informationsposter att det inte var säkert att man blev betjänad i nummerordning utan att det kunde hoppa. Jag fick sitta och vänat på min tur i 50 minuter (trots denna tid blev endast 6 personer betjänade innan mig) så jag hade gott om tid att fundera på vad de hade nummerlapparna till. När det väl var min tur gick jag fram till luckan och sträckte fram mina SSN-ansöknings dokument, och killen i luckan sa "Do you have your passport?" så jag gav honom det också. Sedan fick jag vänta, han fnipplade med datorn i ca 20 minuter (då jag bara stod och hängde) sedan sa han "I'll be back soon" och gick. Efter ytterligare 10 min kom han tillbaka, gav mig ett papper och sade "Read trough and sign". Jag gjorde enligt anvisningarna, han fnipplade lite till på datorn och sedan fick jag ett kvitto på att jag ansök om SSN och fick gå. Kändes som väl använd tid, för alla inblandade...
Har förövrigt provat ett gäng olika kaffe sorter i detta underbara land och kan sluta mig till att varken Starbucks, Dunkin' Donuts, McD, eller något annat ställe har kaffe som smakar gott. Så ska jag köpa kaffe får jag nog hålla mig till espresso och latte.
Tisdagen avslutades med resa till Piscataway. Tog tåget från 30th Street Station (lite till historia) ett landmärke i Philly, och platsen ditt Obama åkte för att inleda sin färd mot inaugurationen i lördags. När jag ankommit till min slutstation gick jag ut från stationshuset för att ta en taxi till hotellet. Tar den enda taxin som finns till hands, hoppar in och slår igen dörren. Vilket innebär att jag stänger in stanken från en åskonsumption av ciggaretter tillsammans med mig själv och vad som verkar vara en galen ryss. Han hade kal hjässa omgiven av långt stripigt gråsvart hår, och var upphovet till den mindre förtjusande doften i bilen. Jag (ångrade mig lite men) sa vart jag skulle och han började köra. När han gjort det uppäkte jag att han saknade taxameter samt den avskiljningsvägg som finns i alla taxibilar i Philly, så jag började ana oråd. Sedan körde han ut ur stan och på vad som kändes som en gäng småvägar, ni kan ju tänkar er vilka bestialiska senaer om min egen död som spelades upp i mitt huvud. Efter vad som kändes som en evighet av dödsångest stannade han och sa "Radisson hotel thirtyn (de lät som 30) bucks". Jag blev ju alldeles till mig, slapp mista livet och resan var skitbillig.
Väl inne på hotellet genomgår jag en härlig deja vu. Jag checkar in och får reda på att kreditkortet som angivits för att betala mitt rum inte har täckning...
Ska avsluta denna flerdagars historia med en liten ekvation, samt en inledande förklaring. På kursen jag var på fick vi i uppgift att lösa denna ekvation, och hade bara penna och papper till hjälp. Killen som satt berdvid mig fick resultatet som jag skrivit in nedan (jag fick något helt annat) och jag fick lov att fundera på om man behöver lika mycket hjärna för att bli doktor i USA och Sverige...

Lös RL

Rmax = 100
S = 2
MA = 25000
ML = 150000

RL = Rmax * 1/S * (ML/MA)

RL = 1875

Jag älskar dig

Game day. Efter en förmiddag spenderad på hotellrummet begav jag mig ner på stan för att få mig lite mat samt en bra plats på den irlänska puben för att se matchen. Kunde ha begettmig lite vart jag ville för hela stan var full av folk som skulle titta på football, men jag var ju bekant med puben i och med mitt tidigare besök. Dröjde inte lång tid innan stället var fullt med folk i gröna, vita och för tjejerna rosa Eagles tröjor. Jag hade plats ibaren alldeles framför TVn. Stämningen var på topp och ljudninvån ändå högre. Avspark klockan 15. För er som inte är allt för bekanta med amerikansk football, så spelas den i 2 halvlekar, på 2 ggr 15 minuter. Efter varje kvart byter lagen sida, och efter en halvtimme spelad är det halvtidsvila. Total effektiv speltid 60 minuter, total tid för en match, ungefär 3 timmar. Efter 30 minuters spelande var stämningen inte riktigt lika bra, örnarna låg under med 6-24, inget hade funkat och högljuda röster i baren gjorde klart att de sög fett. Dessa tystnades dock efter ca 20 minuters spel i andra halvlek då ställningen blivit 25-24, och det såg ut som om det skulle bli Super Bowl om två veckor. I alla fall såg det ut som det i någon minut, tills Ravens gjorde två touch downs (25-32), sedna började fumlandet igen och efter ytterligare 2 minuter var det i princip klart för förlust. Baren började tömmas, och när slutsignalen ljöd var det mindre än en tredje del av besökarna kvar. Och de var väldigt besvikna. Jag ska allt erkänna att jag också var besviken, hade varit kul att uppleva stämmningen på stället efter en vinst, desutom så fick jag ju lov att hitta en annan titel på dagens inlägg. Hade hoppats på 'Go Eagle' med de gick ju åt fel håll...
Jag kom till puben ungefär kl ett, för att hinna äta innan allt folk kom, samt att jag ville ha en bra plats. Det visade sig att platsen blev mellan ett gäng riktiga fans, som gladeligen delade mad sig av sin kärlek till laget, och som erkände att förlusten trots allt inte var för hård då Super Sunday kunde användas till något nyttigare, och två belgare som är i staterna för ett korttids jobb. Jag och den ena belgaren diskuterade AF vs riktigt fotboll, och små pratade lite om skillnader mellan staterna och europa. På grund av vår konversation blev jag i halvtid knackad på armen av en kvinna, runt 40, som sa "jag älskar dig". Får ju erkänna att jag blev tagen på sängen, är ju inte ofta (har faktiskt aldrig hänt tidigare) att en okänd kvinna förklarar sin kärlek till mig på en pub, men som ni nog kan gissa var det en amerikanska som lärt sig några ord på svenska, och med några menas ju de tre.
Innan jag länade puben avslutade jag med en middag, bestående av Buffalo wings. Dvs kycklingvingar dränkta i tabasco. Svettades som en gris men klarade av att sätta i mig alla 12, en bedrift som imponerade lite på belgaren (han påpekade att de var ganska starka när jag fick min beställning. En klar underdrift). Lämnade stället ca 320 kr fattigare men med två mål, 5 stouts och 2 stora stark mat i magen, inte riktigt samma priser som hemma.
Måndag har varit Dr Martin Luther King Day, så folk i allmänhet har varit lediga. Jag har dock varit på jobbet, dock inte jobbat utan skaffat mig en temporär bostad. Ska bli inneboende tills jag får ett eget ställe, som förhoppningsvis är det jag var och tittade på i lördags, men det får väl tiden utvisa.
Kommer nog att ha ett uppehåll på inlägg tills på fredag (för er som följer bloggen blir det att läsa på lördag) då jag imorgon kväll ska till Piscataway för att få lära mig hantera Biacore 3000.

The President Elect

Ska inleda dagens innelägg med att besvara en fråga från e n av kommentarerna till mina tidigare inlägg, angående körkort. Man får köra på de amerikanska vägarna med sitt internationella körkort i ett år, men har man varit i landet efter det och vill köra bil måste man ha ett amerikanskt körkort (AK) och man kan inte få ett AK måste man ha över ett år kvar på den tid man är tillåten att stanna i detta land.

Nu till en liten observation jag gjort på hotellet som för tillfället är mitt hem. Det är ett 20 våningar högt hotell (ok egentligen bara 19, det finns ju ingen våning 13 i USA) och för att ta sig till sitt rum åker man ju hiss, och för att få hissen att röra på sig trycker man påden knapp som passar den våning man vill till, precis som i sverige. På knappsatsen finns förutom knapparna en kortläsare, i vilken man kan stoppa sin rumsnyckel. När amerikaner ska åka till sin våning stoppar de ner sin rumsnyckel i denna kortläsare och trycker därefter på respektive våningsnummer. När en svensk (läs jag) tar hissen trycker jag bara på nuffran till våningen jag vill (dum som jag är..) men på något magiskt sätt hamnar jag på rätt ställe. Tydligen har vi fått olika information i lobbyn, till mig sa de att man behöved använda kortet för att komma till gymvåningen, men till alla andra verkar de sagt att man mäste anvånda kortet hela tiden...

Idag var det lördag, och jag planerade igår kväll att jag skulle sova länge, det planerade inte min kropp för den bestämde sig för att vakna klockan 06.17 JIPPIE!! Hoppades på att somna om i tjugo minuter men gav sedan upp. Så jag beslöt mig istället för att spendera morgonen med människans bästa vän, TVn. Slog på den lagom till starten av filmen The Ten och låg kvar för den efterföljande Scorched, så jag fick mig några skratt (ska inte rekommendera att ni springer iväg och köper eller hyr någon av dessa filmer men får ni en gratis chans...). Därefter var det dags att traska ner på stan för att kolla på ytterligare en lägenhet. Det skulle visa sig att mitt beslut att promenera, rakt emot amerikansk standard, skulle visa sig ge mig en del av amerikansk historia. Några block från min destination blev jag nämligen stoppad av en polis och fick snällt stå på trottoare och vänta medans ca 15 polismotorcyklar 8 polisbilar samt en svart limosin passerade. Nyfiken som jag var så spanade jag in så mycket jag kunde i limosinen, och man kunde kolla in ganska bra, den hade nämligen inte tonade rutor, och jag fick skymten av en afro-amerikansk herre där inne. Ska inte skrika alltför högt att herren jag såg har något med titeln på dagen inlägg att göra, men han satt iaf i någon av de bilar som passerade. Herr Obama inledde nämligen sin resa mot inoguleringen (ok jag är osäker på stavningen) vid Philadelphias 30th Street train station.

Uppfylld av denna enorma upplevelse, som jag förövrigt kommer att tala om med mina barnbarn och alla gamlingar på ålderdomshemmet, så skyndade jag mig vidare. När jag kommit fram fick jag en snabb guidad tour av huset, tittade på baren/restauranten, poolen och gymet inna vi tog hissen upp till 23e våningen där de två lägenheterna som fanns att rebjuda låg. Den ena ledig från och med 8e februari och den andra 4e maj. Denna gång flashade jag med min imponerande titel, då hon bad om bevis på kredit värdighet (som utlänning i USA saknar man kreditvärdighet oavsett hur mycket kredit man har hemma), och det visade sig att den höll måtte så länge jag kunde styrka att jag hade inkomst. Så nu räknar jag nästan med att jag har ett hem om några veckor, så nu är det nästan ett problem mindre i mitt amerikanska liv.

Efter dessa två glada händelser tog jag en promenad på stan som snabbt övergick i ett aktivt sökande efter ett ställe att äta på (blev bara en banan till fukost). Hittade en irlänsk pub som verkade lovande, och det var den också. Även om när jag beställde en stek trodde att jag skulle få det men det visade sig vara en hamburgare. När jag ändå är inne på ämnet mat så kan ju påpekas att i princip alla rätter jag hittat i detta land innehåller ost. Burgare med ost, bacon med ost, sallad med ost, ris med ost, bröd med ost, you name it så finns det att få med ost, oftast smält, och till det serveras ju i princip alltid något som blivit fritterat, så den ingridiensen kanske också har något med viktproblemet i det här landet har. Men men, tillbaka till min historia. Jag blev sittade på den dä puben ett tag, har ju inte mycket att göra om dagarna förutom att hänga på hotellrummet så när jag fick chansen att prata med lite folk så var det lika bra att ta den, dessutom hade de väldigt god stout (lokalt bryggeri).

Samtalet på puben cirkulerade kring två saker, dels att det idag var -10 C vilket inte riktigt passar Philadelphianerna, samt morgondagens stora händelse, Philadelphia Eagles möte med Phoinix Ravens. Philadelphia kommer nämligen till Super Bowl om de vinner imorgon, och de har inte varit där sedan 1980 eller något sådant, och Philadelphianerna hoppas ju på att de skall komma dit och helst vinna där också. Så imorgon blir det förhoppningsvis stor fest, och jag blev tipsad av bartendern att vara på plats i puben innan två så att jag fick en sittplats för att avnjuta spektaklet. Så nu har jag något att sysselsätta mig med imorgon också. Resten av lördagen spenderade på hotellrummet, snasknades lite riktigt vidrigt amerikanskt godis (håll er undan från Red Fish, smakar som suketter).

Bör nog informera om att jag trots min korta närvaro här har kommit på varför amerikanerna, i alla fall i denna del av landet, in te är så förtjusta i kyla (jag börjar också ogilla det). Det är nämligen så att de saknar isolering, speciellt i dörrkarmarna, och det leder till att det är kallt inomhus också trots all A/C. Det ända stället som jag varit på som är varmt trots kylan utomhus är labbet där det är så varmt att man svettas när man sitter framför datorn. Men gissningsvis så kommer jag om några månader att lägga ut ett inlägg om att det är alldeles för varm här istället, men mer om det i juni.

Moment 22

Så... Det har gått några dagar till, och jag börjar känna det som om jag är fast i ett moment 22.
Frösker hitta någonstans att bo, vilket i sig inte är svårt. Finns massor av lägenheter, till diverse olika priser. Problemet är dock att man för att få en lägenhet behöver betala första månadens hyra, en säkerhetsdeposition samt i de flesta fall sista månadens hyra, och detta skall man betala med check. För att ha en check måsta man ha ett amerikanskt bankkonto och för att få ett amerikanskt bankkonto behöver man ett social security number och för att få ett SSN behövs en adress... och då är man ju lite tillbaka på ruta ett.
Nu ska det ju inte vara helt omöjligt att få sig en lägenhet om man flashar med sin akademiska titel och kan lägga upp pengar kontant. Nu är jag ju tyvärr inte gjord av pengar, så jag kan inte med lätthet kasta upp 3*1000 dollar. Speciellt inte när det trevliga hotellet jag bor på har låst upp dryga 14000 av min kredit på det hotellrum jag bor i då det kreditkort som skulle betala boendet (ett av gruppen här på UPenns kort) inte hade täckning. Enligt alla inblandade, förutom undertecknad, så ska det nu vara klart att pengarna ska dras från UPenns kort, men detta till trots så har jag inte tillgång till mina stålars.
Nu inleds min första helg, och till min stora förtjusning så är det en av amerikas (el iaf pennsylvanias) helgdagar på måndag, Dr Martin Luther Kings Day. Så jag tillsammans med alla andra är lediga i tre dagar. Ska bli spännande att se hur man firar denna dag.
Blev inbjuden på en fest hos en hollänsk utbytesstudent idag då jag var på ISSS (International Student and Scholar Services) för att få den obligatoriska introduktionen till hur man kommer in i det ameriskanska samhället. Informationen de erbjöd var ungefär detta:
Skaffa ett SSN
Skaffa någonstans att bo
Tappa inte bort ditt pass, ditt DS-2019, och framför allt inte ditt I-94 (borttappat I-94 kostar $300 att ersätta)
Skaffa ett UPenn Card (kort för att få tillgång till byggnader samt visar att du är anställd)
Skaffa ett amerikanskt körkort.
Skaffa en försäkring.
Så nu vet jag det, lite mer än jag visste innan. Tillbaka till festen. Killen, Xin, kommer från holland och tänkte ha inflyttningsfest när han fått sin lägenhet och behövde några nadra ensamma själar som kunde dyka upp och göra festen till en fest, och det kan man ju inte tacka nej till. Dessutom får man ju en chans att träffa lite folk som inte jobbar på precis samma ställe som en själv. Festen skulle med stor sannolikhet vara nästa fredag, så jag får väl sitta och drömma om den ikväll när jag tar mig en öl på den lokala puben (dvs ett annat ställe än hotel baran, riktigt så rik är jag ju inte).
Veckan här på avdelningen avslutades med en Happy Hour. Hela gänget skulle samlas dricka lite öl och avrunda på ett trevligt sätt. Jag satt några timmar innan och fantsierade om något som likande en mindra variant av fredagspuben. Dessa drömmar slogs dock sönder och samman då jag blev hämtad från mitt kontor (som jag nu upptäckt är ett lab som inte används, fast ett väldigt litet ett) och kom till lokalen där livets nektar skulle inmundigas. Det hade dukats upp med sju (7) styckena 35 cl flaskor, coh två skålar med popcorn. Det betydde att det blev en öl per person. När den ölen var slut reste sig folk och gick, vet inte om jag tyckte det var så mycket happy över den tillställningen och det var defenitivt ingen hour.
Hoppas på att Happy Hour på mitt andra labb, där det finns mer än tre gånger så mycket folk, blir roligare. Får dock lov att återkomma med besked om det.

De första dagarna i amerikat

Nu har jag kommit fram och varit här två dagar, så det är hög tid att inleda denna blogg.
Kommer först skriva lite om hur det varit sedan jag började min resa från Arlanda (12 jan) fram tills nu, kvällen den 14:e, och sedan skriva några rader om mina egna erfarenheter o matt skaffa J-1 visum till USA.
Flyg ett skulle avgå 9.05 på morgonen, och till skillnad från min tidigare resa till Philadelphia så var det denna gång inga problem vid incheckningen (förra gången var min e-ticket inte registrerad vid incheckningen, men fanns i flygbolagets datasystem). Väl inne i bakom säkerhetskontrollerna på Arlanda kunde jag avnjuta en 75 kronors frukost bestående av två frallor och en yogurt. Tänkte därefter göra ett toalettbesök för att slippa 10000 meters varianten. Trots att det finns 4 toaletter tog det nog 10 minuter innan jag fick tillgång till en av dessa… På satt det tydligen två killer med världens sämsta magar, detta baseras endast på det faktum att de spolade tre gånger var under de 10 minuter de spenderade där inne. På en tredje satt en spanjor och pratade i mobiltelefon med en landsman, detta medans han uträttade sina behov (kan man ju tycka lite vad man vill om).
Först flyget tog mig från Arlanda till Frankfurt, inte mycket att rapportera. I Frankfurt var det byte till planet som skulle ta mig direkt till Philly. För att få komma på det planet fick man först visa pass samt DS-2019 (ett dokument man behöver för att få sitt J-1 visa och som man sedan måste spara tills man lämnar USA) för en man vid ett litet bord. Han tog sedan passet till en annan man vid ett annat bord som skrev sina initialer på en liten klisterlapp som nu sitter på baksidan av mitt pass. Jag fick där efter tillbaka mitt pass och fick “äran” att gå fyra steg framåt för att få visa mitt pass för en trejde person som i sin tur skrev ut en ny biljett till mig (den jag fått på Arlanda var tydligen inte tillräcklig (innehöll dock precis samma information…)). Därefter fick jag gå ytterligare 10 steg för att visa upp min nya biljett samt mitt pass för en kille som skulle släppa in mig i den del där man väntar på att få gå på flyget. Han frågade även snällt om jag hade några vapen i mitt handbagage. Dum som jag var sa jag att jag hade en liten bomb med mig… eller också inte.
Efter denna otroliga procedur fick man äntligen gå på flyget. USAir har inte gott om benplats, trotts att jag hade 2 säten för mig själv blev det ganska snabbt obekvämt. Nämnas kan också att personalen på USAir delade in alla passagerare i amreikaner och tyskar, jag fick därför mitt I-94, tulldokument samt den gröna Visa Waiver lappen på tyska. 8 timmars flyg blev ganska långtråkigt trotts att jag sysselsatte mig med att glo på film, och jag kunde tyvärr inte dricka resan kul heller då USAir endast bjuder påalkoholfria drycker (till skillnad från Air France).
Väl framme i Philly väntade en 1 timmes köande i passkontrollen där jag började oroa mig för om det skulle bli problem med att komma in i landet då jag inte fyllt i ESTA resetillståndet. Skulle dock visa sig att det var meningslöst att oroa sig för det, men jag rekommenderar alla som tänkt åka hit (även om man har visum) att göra detta, det ÄR gratis och då slipper man vara orolig. Tog en taxi från flygplatsen till Apple hostel där det var tänkt att jag skulle spendera mina första två nätter. Hostelet låg på en adress som taxichaffören aldrig hört talas om man han lyckades hitta dit, eller iaf en gata ifrån, med hjälp av sin GPS. Gatan som hostelet låg på gav en känslan av att man inom kort skulle bli rånad, full med soptunnor och nästintill helt utan belysning (när jag kom dit var det mörkt). Jag hade plats i en sovsal tillsammans med 23 andra grabbar, mest indier och kineser.
När jag lämnat mitt bagage begav jag mig till nämaste matställe, en pub som låg 100 meter från vandrarhemmet. Om någon går dit kan jag rekomendera köttfärslimpan (puben ligger på 2nd och chestnut), satt där för mig själv, kollade på folk, amerikansk fotboll och drack god amerikansk öl. Då klockan i mitt huvud var 3 på morgonen (21 lokal tid) och jag hade varit vaken i 22 timmar orkade jag inte hålla mig vaken längre, utan slockande på överslafen i våningssängen. Borde så här i efterhand sett till att vara vaken ett tag till för jag vaknade pigg som en lärka klockan 4.20 (lokal tid). Somnade dock om efter ca en timme och vaknade igen 6.30.
Hade bestämt mig för att gå till jobbet första dagen, en promenade som skulle ta en och en halv timme med två stopp skulle det visa sig (jag bode på 2nd street och skulle till 40th). Ett av stoppen var för att köpa frukost. Lättare sagt än gjort. I den affär jag besökte fanns det endast olika bars som mat man kunde ta med sig to go. Hade ju hoppats på typ yoggi eller risifrutti. Men men… med två whole grain bars i magen fortsatte jag mitt traskande.
När jag passerat dörrarna till min nya arbetsplats möttes jag av en vakt som gav mig en klisterlapp på vilken det stod ‘Visitor 1/13’, en sådan klisterlapp får jag förövrigt varje dag när jag kommer hit nu fast med olika datum. Blev varmt välkomnad av biokemis administratör (Rachael) när jag klev ur hissen på 5:e våningen. Fick en snabb runda på lab, och blev fick hälsa på mina kommande arbetskamrater (kommer inte ihåg många namn…). Blev dock informerad o matt det fanns ytterligare en svensk på labbet, visade sig att denna svensk hette Claude och kom från den sydligaste delen av svearike – Schweiz, är tydligen svårt för amerikaner att hålla isär dessa två länder. Blev sedan ordentligt överraskad då jag har ett eget kontor, inte riktigt lika nice som mitt LiU-kontor, men det finns en stol som är avsedd för någon som är en halvmeter kortare än jag med ett tillhörande skrivbord (båda från sent 70-tal).
Hade knappt satt mig innan min handledare gav mig i uppdrag att boka in mig på introduktionskurs på Biacore, så på onsdag skall jag vara på plats i Piscataway, NJ för en två dagarskurs. Hon undrade även var jag bodde. Jag svarade vandrarhemmet på andra sedan stan, var på hon sa “I’ll talk to Rachael, nad we’ll book you on a hotel closer to the university”, är tydligen under en postdocs värdighet att bo på vandrarhem. Så vips blev jag omplacerad från $ 27/natt Apple hostel till $ 207/natt Sheraton hotel. Åker efter en dags lägenhetsletande till vandrarhemmet och checkar ut, tar taxi till hotellet, checkar in och får då reda på att kreditkortet som användes för att boka rummet (för en vecka!) saknar täckning, så jag måste använd mitt eget…
Rummet på hotellet slapp jag dela, men jag har tillgång till två dubbelsängar så jag kan I alla fall sova gott J. Rummet erbjuder även fritt internet, man har en egen dator, men vill man använda word så kostar det pengar. Frukost ingår inte, men finns att köpa för utlösa priser (kokt ägg och smörgås $ 8), så jag har fortsatt med bars men utökat den med frukt som finns att köpa i en affär bredvid hotellet. Ett äpple kostar dock 80 cent och en banan 99, så man måste verkligen njuta när man äter dem.
Onsdagen gick åt till att leta lägenhet, var även och kollade på 4 st. Har dock upptäckt ett mindre problem vad gäller att hitta någonstans att bo. För att kunna teckna ett kontrakt vill många hyresvärdar ha diverse intyg på att man har pengar och sköter sig, med detta menas t.ex. kopior på 2 senaste lönespecarna, intyg från tidigare hyresvärdar på att man är en skötsam person etc, men även ett social security number (SSN). SSN tar tyvärr 7 till 10 dagar att få, efter det att man mött sin internationella relationer handläggare, vilken man kan träffa på måndagar eller fredagar. Hoppas dock att man kan få hyresvärdarna att ha överseende med detta då jag är anställd av ett av landets rikaste universitet, och jag hoppas jag kan använda den som back-up.


Här följer lite information om hur jag gjort för att koma till USA.
Jag tog kontakt med mottagarlabbet för först gången i december 2007 genom att skicka ett mail innehållande förfrågan om tjänst samt list of publications. Fick dock inget svar på detta mail så i början av februari ringde jag fick då kontakt och blev uppmanad att än en gång skicka ovanstående mail, som jag denna gång fick svar på. Så efter lite mailande fram och tillbaka blev det klart att jag skulle komma på besök för att presentera mig och vad jag sysslat med samt hälsa på gruppen. Jag rekommenderar alla som tänkt göra en postdoc att göra detta så slipper man förhoppningsvis ångra sitt val av arbetsplats (är ju dock ingen säkerhet för det men ändå).
Därefter sattes immigrationsplanerna i rörelse, jag behövde ju disputera innan jag kunde åka, så preliminärt start datum blev satt till 1:a december. Jag blev informerad om att mottagarlabbet skulle fixa mitt visum, vilket det senare visade sig att de inte kunde göra…
För att få ett J-1 visum behöver man följande saker (checklista finns på amerikanska ambassadens hemsida, http://stockholm.usembassy.gov/Consulate/book.html)
* Ett pass som är giltigt under den tid då visumet skall gälla. Giltigheten på visumet framgår av DS-2019 dokumentet (se nedan).
* Ett passfoto som inte är äldre än 6 månader. Ska häftas fast i dokument DS-156.
* Kvitto på att du betalt visumavgiften (den var 1050 kr när jag ansökte om mitt visum). Avgiften måste betalas på bank, och skall innehålla betald avgift, bankgironummer (finns i checklistan) samt namnet på den som ansöker om visumet.
* Ifyllt DS-156, måste fyllas i på nätet och skrivas ut och undertäcknas (http://stockholm.usembassy.gov/Consulate/visa_app_forms.html)
* Ifyllt DS-157. Kan fyllas i på nätet, men även för hand. (http://stockholm.usembassy.gov/consulate/ds_157.pdf)
* Ett kuvert med frimärken påsatta som gör att man kan skicka tillbaka passet till dig med rekomenderad post (kolla checklistan för att få reda på hur mycket detta är).
* Ett personbevis ‘120-personbevis med alla relationer’, ring skatteverket för tt få detta.
* Samt, om det skulle vara så att du har ett sådant, dokument om vilka brott du begat.

Man behöver även följande, som är speciellt för J-1 visum:
* Ett ifyllt DS-158 (http://stockholm.usembassy.gov/consulate/ds_158e.pdf).
* Bevis som styrker att du kommer att ha pengar att leva för. Endera letter of invitation som du skall erhålla från ditt mottagarlabb och/eller bevis från svensk finansiär typ Wallenberg.
* DS-2019. SKA du få från din mottagare. Att fixa detta dokument kan ta upp till 2 månader, så se till att vara ute i god tid, ligg på så att de får det gjort. När detta dokumet är klart skall det skickas till dig omgående då man behöver det för att kunna betala SEVIS avgiften.
* Bevis på att du betalt SEVIS-avgiften. SEVIS-avgiften betalas via nätet (https://www.fmjfee.com/i901fee/) när man betalt denna avgift bör man skriva ut kvittot (som även det behövs för att få visumet), man kommer dock få ett kvitto hemskickat men det tog en och en halv månad för mitt att komma.
* Ett ifyllt DS-7002 (http://www.state.gov/documents/organization/84240.pdf). Detta dockument är lite svårt att förstå meningen med (man skall nämligen ange om man är trainee eller intern, och som postdoc är man inget av dessa), men det är bara att fylla i.

När man fått sitt DS-2019 är det en bra ide att boka tid för en intervju på amerikanska ambassaden, görs på https://evisaforms.state.gov/default.asp?postcode=STK&appcode=3 Till intervjun skall alla ovanstående dokument tas med så se till att ha dem redo så snart som möjligt.
Efter intervjun som tar ca 5 minuter tar det upp till en vecka innan du får tillbaka ditt pass med ditt visum och du ä sedan klar för avfärd.