Hey Day

I torsdags förra veckan var det Hey Day, en tillställning som jag inte fick delta i men väl kunde titta på. Hey Day är den dag då, i alla fall i Philly, collage juniors firar att de nästa termin ska bli seniors. Vad detta innebär mer ingående vet jag inte, dvs har ingen annin om de samlas i aulan och rektorn håller tal etc, men en stor del av dagen går åt till att vara i en inhängnad utan för mitt jobb. Studenterna började komma dit runt 10 och hade väl salat alla vid 12. Innan de kom dit hade alla fått varsin röd t-shirt och i inhängnaden fick de en vit hat och en käpp. När jag passerade inhängnaden vid tretiden så fick jag se vad käppen var till för, i alla fall om man var man, vet inte riktigt om ni kan se det men grabben utan t-shirt nere till höger i bild har ryggen full av röda linjer. Käppen användes nämligen till att piska sina kompisar med, och det med ordentliga rapp. Vad tjejerna använde käppen till fick jag inte se prov på, men jag har svårt att tro att de hade samma användningsområde. Åldern på de deltagande ska enligt mina amerikanska bekanta vara 20-21.
För egen del så har jag fortsatt mitt utforskande av närliggande sevärdheter, och passade därför på att njuta av vårt fina väder med att åka till national parken Valley Forge. Parken ligger dyrga 4 mil öst om stan. Skälet till att det är en nationalpark är att platsen huserade George Washingtons amerikanska armen under amerikanska frihetskriget underden kalla vintern 1777-1778stora delar av den nordamerikanska armen under en mycket kall vinter någon gång under inbördeskriget. Vi passade dock inte på att ta del av de historiska aspekterna av parken utan njöt av solen och naturen (vilket ni nog kan se på bilderna).
Men nu är det ju inte så att ni läser denna blogg för att frossa i amerikansk natur, utan för att ni vill veta hur mycket konstigheter en normal människa, dvs jag, kan hitta som ni sedan kan skratta åt, och jag är ju inte sämre än att jag vill tillhanda hålla er detta. Jag har fortfarande god kontakt med min tidigare lägenhetskamrat, och var för några dagar sedan där på besök. Dels för att hämta lite post och dels för att umgås lite. När vi sitter där och pratar så kommer ämnet vikt upp och den mindre manliga av de två deltagarna säger att hon nyligen ställt sig på vågen och upptäckt att hon gått upp nästan 10 pounds (runt fyra och ett halvt kilo), följt av att hon hoppas att det är muskler för hon har ju varit på gymmet. Jag ville ju inte vara elak så jag sa det kan ju stämma, muskler väger ju faktiskt mer än fett, men i mitt huvud tänkte jag någonting helt annat. Man kan ju fråga sig varför min amerikanska vän går upp i vikt trots flera havltimmar på gymmet, och jag ska inte skriva i sten att jag har svaret men... Hon äter inte frukt och grönt, men gillar sötsaker. Detta visades ganska ordentligt när hon och jag var på brunch idag, vi var på en av Phillys brunch-institutioner och hon beställde en tallrik french toast. De tre tjocka brödskivorna serverades med färska jordgubbar och smör. På bordet fanns en liten kanna med lönnsirap, runt 300 ml. Så fort tallriken ställts ner på bordet så petads jordgubbarna bort från brödet och byttes ut mot tre klickar smör (strl som en portionsförpackning man får på en svensk restaurang) följt av innehållet i kannan. ...och i mitt huvud flög funderingarna om ökad vikt.
Ska avsluta med en sådan där observation av saker man inte ser alltför ofta hemma och som gör att man funderar på intelligensen på den amerikanska befolkningen. Jag var och handlade i dag, totalt 9 varor med en total vikt av runt 5 kilo. Ska lägga in lite information för de som inte vet, men på de flesta amerikanska affärer så behöver man inte packa sina varor själv det gör endera kassörskan eller en annan anställd. Så när mina varor blev packade delades de upp för att packas i två olika kassar, där vardera kasse i sin tur är i en annan kasse. Det blev alltså fyra kassar allt som allt. Man kan anta att de gör så för att det inte ska gå hål i botten om kassen är tungt packad. Men för att minska risken för att man ska tappa sina varor så är även kassen märkt med trycket "Please hold both handles" (se bild) och jag undrar ju om det var ett problem innan trycket med att folk bara bar i det ena handtaget och på så sätt tappade sina inköp...?

Jag tror att sommaren kommit

Var ju lite illa att jag la in en repris redan under första säsongen. Får hålla bättre koll på vad jag skivit om i fortsättningen. Så veckans inlägg kommer att lite lätt behandla ett ämnen som jag tror att alla väntat på, övervikt. Under mina första månader här så reflekterade jag över hur få överviktiga amerikaner jag såg, jag hade ju väntat mig att jag skulle få lov att klämma mig fram mellan fettisar när jag skulle ut på stan, men icke. De lös med sin frånvaro.

Fram till förra veckan, med slut i torsdags har det varit vinter här. Rapporter hemifrån gjorde gällande att ni hade det varmare än vad vi hade, och jag var tämligen besviken. Hade ju hoppats på att jag skulle kunna gotta mig i värmen som borde råda på de breddgrader jag nu befinner mig på, men här var minusgrader på nätterna och under tio de flesta dagarna. Så blev det fredag den 17:e och vips så var temperaturen låga 20, och lördagen bjöd på solsken och runt 30. Sedan dess har det varit behagligt och nu till helgen ger väderleksrapporten att det ska 31, i skuggan. Så nu ska jag gotta mig, och inte jobba så att jag kan uppleva värmen :)
Fast vad har då detta med feta amerikaner att göra? Jo, jag tror att de legat i dvala under vintern, för i samband med att värmen kom så blev helt plötsligt gatona fyllda med människor som inte bör äta mer på Köttclownen. Har på en vecka sett 11 personer som måste ta sig fram med hjälp av ett mopedliknande fordon, och då är de ju de mest extrema. Antalet som inte längre kan använda sig av jeans är nog fem gånger så många. Man börjar ju undra om det är så att de hoppas på att fettet ska smälta i värmen, eller så har de bara kommit ut för att det nu passar sig att äta glass.
På tal om glass så kan jag meddela att kön som brukar vara vid Bosses inte är mycket att komma med när man jämför med kön som bildas utanför Ben&Jerrys. Jag och en arbetskamrat gick för att äta middag och passerade kön runt 18-tiden, den var då ca 100 meter lång, när vi sedan gick tillbaka efter nästan två timmar hade kön inte minskat ett dyft, men folket i den hade ändrats. Och som ni nog kan tänka er så passade de flesta av köarna i Biggest Looser.
Skulle ju varit trevligt om jag kunnat dela med mig av mina syner, men det känns lite illa att plåta fettisar, så istället visar bilderna hur träden såg ut i torsdags och hur de såg ut i måndags. Så våren som jag upplevt var ungefär en dag lång.
Ska följa upp ett inlägg som gjordes för ett antal veckor sedan, då jag beskrev hur det gick till för att söka ett Social Security Number. Det är ju ganska bra att ha ett sådant i detta land, har man ett kan man få ett körkort, betala skatt, skaffa ett mobilabonemang, få pengar från sin sjukförsäkring etc. Jag gjorde min ansökan den 20:e januari och enligt informationen man får så ska man få reda på om man får ett nummer innom 2 till 6 veckor. Dessa riktlinjer gäller inte för en svensk man som närmar sig 30. Jag har varit på Social Security Office med jämna mellanrum sedan den tjugonde för att försöka få ett nummer, men det verkar inte gå. Tjänstemannen som behandlat min ansökan vet inte vad det är som är fel, och detta har lett till att han för min räkning skickat in ansökan ytterligare två gånger utan att något hänt.... Nu är det ju inte hela världen än, är ju ca 9 månader kvar tills man ska deklarera och tills dess borde det ju ha löst sig (ta i trä) för har det inte löst sig då så kanske jag blir en amerikansk skattesmitare och då blir det ju en one-way-ticket till norden.

Fotboll vs. football

Igår hade jag den ovanliga turen att få se fotboll på tv, de visade champions league och det är inte alltför vanligt . Amerikansk sport består nämligen av de fem intressanta, Amerikansk fotboll, baseball, basket, golf och hockey.
Intresset för de olika sporterna varierar med årstiderna, just nu toppar basket, slutspelet börjar nämligen om någon vecka. Basket har dock varit på topp sedan början på mars, och var innan dess den näst största. Just nu visas alltså NBA-basket men tidigare var det ofta som det visades collage basket, men i snitt så har det varit 6-8 matcher per kväll så man kan verkligen gotta sig i sporten. Basket säsongen inleds första veckan i november, men intresset för sporten är inte så stort då.
Då är det nämligen football som är störst. De spelar som bäst, säsongstart i september. Alla väntar på superball, som ju avgörs i februari, och för att slippa vänta på superball sunday alldeles för länge så är det runt nyår slutspelet för collagelagen. Det är i princip lika stort som själva superball. På en fråga om varför det var så stort så fick jag förklaringen att det berodde på att collagespelarna inte spelar för pengar utan bara för att det är kul. Nu är det ju i och för sig så att de flesta collagespelarna har fått ett stipendium för att just spela boll i collage (samma regler gäller för collagebasketen). När superball väl avgjorts så verkade det koma ett sorts håll då sportkanaleran inte kunde komma på att de skulle visa sporter som faktiskt spelades (tex basket) så sändningstiden fylldes med program i stil med halvtids- och eftersnack till fotbollsmatcher hemma, men även flera timmar långa program med titlar i stil med 'MacMannan's mock draft'. Ett program där en av kommentatorerna på ESPN pratar om vilket lag han tycker ska drafta vilken spelare, otroligt givande....
Men trots att det är både basket och football på tv så kan man inte komma undan baseball, vissa dagar när det inte är baseballsäsong så visas nämligen repriser av matcher. Dessa repriser kan vara på vad som helst för match, alltså inte en repris på en final eller en speciellt spännande match, de har sänt helt vanliga seriematcher och första gången jag såg att de visade en repris så var det en match från 1999. Jag ska dock erkänna att jag tycker det är konstigt, för alla amerikaner som har diskuterat baseball har nämligen sagt att det är skittråkigt att titta på sporten på tv, man måste se den live. De har i och för sig också sagt att för att det ska vara intressant så måste man förstå sig på spelet. Jag har fått ett antal undervisningar om detta och hela spelet handlar tydligen om enbart två spelare, de två kastarna (pitcher). Alla andra verkar endast vara med för att ge kastarna något att göra, och tydligen så är det absolut bästa matchen man kan se en där inte en ena spelare träffar bollen. Och det ska gärna hålla på i flera timmar, så att man kan äta korv och dricka öl. Baseballen börjar första söndagen i april och slutar i slutet av oktober alt början av november.
Dessa tre är större än de andra två, och av de två kvarvarande är golfen större än hockey. Golfen har sin egen kanal som, enligt vad jag sett, enbart visar golf. Så jag kan bara anta att de också kör repriser. Att golf behöver en egen kanal verkar lite knepigt, det pratas nämligen inte golf. Har inte hört det på jobbet, på restauranger eller på krogen, men så kanske jag har för få 'moderat' vänner.
Hockey kläms in i utbudet när det inte finns basket att visa, vilket gör att det ofta kommer på lite obekväma tider. Det visades lite då och då under footballsäsongen också men då var det längre mellan gångerna.
Om man där emot är intresserad av något annat så är det lite knepigare. Jag har lyckats se snowboard två gånger, aldrig slalom eller, gud förbjude, längdskidor. Två gånger har det även visats lacross, en sport som är väldigt stor i collage och sedan helt plötsligt verkar bli helt ointressant. Arsenal-Villareal matchen var den första fotbolls matchen jag sett, vet dock att de visade EM i sommras så det kanske finns mer.
Nu ska jag ju erkänna att jag inte sitter och kollar på sportkanalerna varje dag, eller för den delen kollar igenom deras program, men man kan ju erkänna att man saknar lite mer varierad sport. Är ju i och för sig lite kul att höra det lag som vinner endera av dessa ligor (NBA, NFL, MBL, NHL) blir bäst i världen, då vet man att man är i landet som är kronan på verket. Väntar bara på att få höra att det lag som vinner MLS (amerikanarnas fotbollsliga) är det bästa fotbollslaget i världen.
Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, får se om jag kompenserar nästa vecka.

I'm sorry

Jag tror att jag håller på att bli amrekaniserad, och det har smygit sig på mig utan att jag märkt det. Det började nog redan första dagen, men jag kom verkligen på mig själv i onsdags vid en hiss. Men först får vi nog gå tillbaka lite i tiden.

Redan första dagen här i stan, när jag gick från öst till väst reflekterade jag över att folk inte bara traskade rakt fram och förutsatte att man skulle flytta på sig, de tog lika mycket ansvar för att man skulle undvika kollision som en själv. Det gällde inte bara den äldre generationen utan även yngre. Det gjorde mig lite lättare till mods, så där första dagen i mitt nya hemland.

Jag skulle dock märka att den amerikanska trevligheten inte slutar där. Det är nämligen så att (som ni kanske minns från en av reklamerna på svensk tv) att amerikaner gärna säger "Hi. How are you?" och att det då inte är meningen att man ska ta upp att man vaknade med förstoppning och att man är allmänt deppig för att man har blivit av med jobbet, utan bara svara "Fine thank you." med ett eventuellt tillägg av "And how are you?". Själv hade jag lite svårt för det här i början, det blev en massa "How are you?" hit och "How are you?" dit, och man kan ju erkänna att man inte upplever det allt för ofta i sverige. Men här kommer lite av mitt amerikaniserande in, jag har blivit lite varm i kläderna och är snabb med att svara på dessa "trevliga" frågor och kan ibland vara den som säger frasen först, men jag försöker berättiga det med att jag inte vill framstå som den otrevliga svensken. Att frasen bara är "trevlig" beror på att folk bara säger den och man kan lätt höra att det på att de på en intresseskala från en vårta till ett badkar är någostans i närheten av totalt ointresserade (och likaså är jag). Man ska förövrig tillägga att denna artighetsfras inte bara är något man utbyter med kollegor på jobbet eller sina grannar, det är väldigt vanligt att man stöter på någon, helt okänd, på stan som undrar hur det är med en ( och de första gångerna detta hände så slog det nästan slint i mitt lilla svenska huvud för ända gången någon okänd pratar med en i sverige är ju när man träffar på någon när man är långt utanför civilisationen, eller när folk är lagom onyktra och träffar på någon i kön till en toalett).

Fast det trevliga amerika slutar inte där, om man åker hiss tillsammans med någon i detta land (det är inte hissen i inledningen) så är det kutym att småprata med sina medresenärer. Oftast är det vädret som diskuteras men det beror givetvis på sällskapet. I hissen kan man nämligen spy galla över sitt liv, vilket kan ta en med överraskning.

Ytterligare en trevlighet som ameriknarna kastar kring sig är "I'm sorry". Man kan säga det i alla situationer. T. ex. om någon kommer gående över gatan och jag går på trottoaren och måste hålla lite på farten för att vi inte ska kolliderar, så kommer det ett "I'm sorry". Jag brukar fundera över vad de är ledsna över, att det gick över gatan???? Det kommer även när man står vid sin labbänk, bredvid en annan, sträcker sig för att ta något, man är inte i närheten av att vidröra personen men ändå måste de säga "I'm sorry". Fast den situationen som stör mig mest med detta "I'm sorry"-ingande är när man ska passera en dörr, som är stängd och som man inte kan se igenom, och det samtidigt kommer någon från andra sidan och ska gå igenom samma dörr. Även i denna situation säger amerikanen förlåt, och då vill jag gärna stanna personen och verkligen fråga "Vad är du ledsen för?" men det har jag inte gjort ännu. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag kan det längre (här kommer nämligen hissen). Jag stod nämligen på andra våningen på jobbet och väntade på hissen, när den plingade för att uppmärksamma om att den ankommit tog jag ett steg mot dörren för att gå in, och samtidigt kommer en kines ut ur hissen. Var på jag säger "I'm sorry". Va f*n!! Det kom helt automatiskt. När jag i min ensamhet stod i hissen funderade jag på vad jag var ledsen för, men kunde inte komma på det förutom att jag just sagt den där frasen... Vi får väl se hur det gå för mig att bevara min svenskhet i fortsättningen.

Då dagens ämne inte riktigt gjort sog på bild har jag lag in lite bilder på Philadelphias svar på klotter. Det finns nämligen väldigt lite klotter, jag kan bara komma på ett ställe i stan där jag sett det. Där emot finns det gott om mural art och bilderna är ett smakprov på detta.

Can I have your attention, please

När jag vaknade imorse var det med en viss grad av förundran. Istället för att vakna till ljudet (eller oljudet, hur man nu vill se det) av min väckarklocka vaknade jag av en amrikansk manssöst. Jag kunde ju inte komma ihåg att det var någon amerikan med mig när jag gick och lade mig och innan millisekunden gått tills jag insåg vad det var han sa han jag nästan bli orolig för att jag skulle ha ett inbrott (är ju i och för sig inte så troligt på 23:e våningen i ett hus med portvakt, men…) Klockan är 05.30. Den lite jobbiga rösten upprepade sitt meddelande:

Can I have your attention, please. A fire has been reported in this building. Please proceed to the nearest fire tower, and await further instructions.

En nyvaken Patrik blev plötsligt klarvaken. Visst jag äger inte mycket här i USA, men det jag har vill jag gärna ha kvar. Rösten upprepade detta mantra med kanske 4 sekunders mellanrum. Jag satte på mig ett par byxor, en tröja och strumpor, klev i skorna, tog mobil och min jacka och steg ut i korridoren (trapphuset). Jag var helt själv. Jag var så själv där i korridoren att jag fick lov att ta ett kort på det. Det brinner i huset, larmet går (man måste vara döv för att inte höra det) och så här fullt av panikslagna amerikaner var det… Ok, jag var inte heller panikslagen men jag tänkte ju inte sitta i lägenheten heller. Efter ett litet tag började det dock komma ut lite folk och vi tog oss i sakta gemak till brandtrappan och började traska ner. När vi kommit ca 15 våningar ner stöter vi på en äldre dam som står i sin rosa morgonrock i trapphuset, hon informerar oss snällt om att man inte behöver utrymma, utan bara ställa sig i trapphuset och vänta, vilket faktiskt är vad informationsrösten sager men det tanker man inte riktigt på när man hör ordet brand. Så vi stannade och väntade, efter kanske 45 minuter slutade varningen, vilket betyder att man kan gå tillbaka till sin lägenhet. Vi (jag och min hyresvärd) tänkte att vi skulle vara lite morgonlata och ta hissen upp. Den fungerar inte, när hyresvärden frågar hur lång tid det kommer ta tills den fungerar så får hon svaret att de inte vet. Så vi får gå upp.
När jag väl kommer upp dukar jag fram frukost och sätter mig och äter. Har knappt stoppat den första skeden med konstiga amerikanska frukostflingor i munnen innan varningsamerikanen sätter igång igen.

Can I have your attention, please. A fire has been reported in this building. Please proceed to the corridor next to the nearest fire tower, and await further instructions.

Denna gång orkade jag inte bry mig. Han slutar dock efter bara två uppmaningar. Jag fortsätter att äta, men efter kanske fem minuter så sätter han igång igen. Orkar inte bry mig denna gang heller. Trots att han denna gång varnar i säkert en kvart. Två minuter efter det så blir det mörkt, kylen slutar att fungera, det verkar so mom det är slutet på civilisationen så som jag känner den, men det är som tur bara ett strömavbrott. Är ju i och för sig ganska jobbigt men det går ju att leva med. Jag avslutar min frukost och ställer mig för att diska min tallrik etc. Var på jag upptäcker att det inte bara är elen som gått. Det finns inget vatten heller, och då menar jag inte bara avsaknad av varmvatten utan även kallvatten (läs ingen dusch, vatten i handfatet och framför allt, ingen toa). Så det var bara att raggar duscha och sätta på sig kläder och gå till jobbet. Strömavbrottet innebär ju dock att det blir mörkt, och det är ju inte så jobbigt när man är i sin lägenhet för däf finns ju fönster som lyset upp lite. När man dock steg ut i korridoren, och framför allt gick in i brandtrappan (hissen fungerade ju inte pga strömavbrottet) så är det dock svårare att se. Jag tog ett kort på när jag gick ner för trappen för att visa er, tog det utan blixt för att ge den absolut rätta känslan. Jag höll mig i trappräcket och räknade steg.
Väl nere fick jag reda på vad det verkligen var som hade hänt denna morgon i ett höghus i Philadelphia. Det var tydligen en vattenläcka i källaren. Källaren fungerar även som garage. Tyvärr var jag inte riktigt lika vass med mitt fotande här, så ni får ta mig på mitt ord, var dessutom lite osäker på hur killaran som jobbademed att lösa problemet skulle ta det om jag stod och plåtade misären. Vattennivån i källaren var nämligen drygt en meter. Jag funderade lite på hur de hyresgäster som hade sin bil där inne kände sig, men det var bara en flyktig tanke.
Jag gick till jobbet och gjorde det man ska, gick hem på kvällen och när jag kom till porten frågade jag portvakten hur länge strömmen varit ute. Han svarade att den kom på halv fem, alltså ungefär 9 timmar strömlöst. Som tur var så fungerade hissarna, även om de saknade belysning och det stod en tekniker i den för att se till att den kom dit den skulle. Så när jag väl kom till min lägenhet så var det bara att göra en storstädning i kylen, som inte var så kylig längre…

Men jag gick iallafall inte på något aprilskämt :)

(detta inlägg skulle ha publicerats igår men internet hade tydligen inte återhämtas sig ännu.)