I'm sorry

Jag tror att jag håller på att bli amrekaniserad, och det har smygit sig på mig utan att jag märkt det. Det började nog redan första dagen, men jag kom verkligen på mig själv i onsdags vid en hiss. Men först får vi nog gå tillbaka lite i tiden.

Redan första dagen här i stan, när jag gick från öst till väst reflekterade jag över att folk inte bara traskade rakt fram och förutsatte att man skulle flytta på sig, de tog lika mycket ansvar för att man skulle undvika kollision som en själv. Det gällde inte bara den äldre generationen utan även yngre. Det gjorde mig lite lättare till mods, så där första dagen i mitt nya hemland.

Jag skulle dock märka att den amerikanska trevligheten inte slutar där. Det är nämligen så att (som ni kanske minns från en av reklamerna på svensk tv) att amerikaner gärna säger "Hi. How are you?" och att det då inte är meningen att man ska ta upp att man vaknade med förstoppning och att man är allmänt deppig för att man har blivit av med jobbet, utan bara svara "Fine thank you." med ett eventuellt tillägg av "And how are you?". Själv hade jag lite svårt för det här i början, det blev en massa "How are you?" hit och "How are you?" dit, och man kan ju erkänna att man inte upplever det allt för ofta i sverige. Men här kommer lite av mitt amerikaniserande in, jag har blivit lite varm i kläderna och är snabb med att svara på dessa "trevliga" frågor och kan ibland vara den som säger frasen först, men jag försöker berättiga det med att jag inte vill framstå som den otrevliga svensken. Att frasen bara är "trevlig" beror på att folk bara säger den och man kan lätt höra att det på att de på en intresseskala från en vårta till ett badkar är någostans i närheten av totalt ointresserade (och likaså är jag). Man ska förövrig tillägga att denna artighetsfras inte bara är något man utbyter med kollegor på jobbet eller sina grannar, det är väldigt vanligt att man stöter på någon, helt okänd, på stan som undrar hur det är med en ( och de första gångerna detta hände så slog det nästan slint i mitt lilla svenska huvud för ända gången någon okänd pratar med en i sverige är ju när man träffar på någon när man är långt utanför civilisationen, eller när folk är lagom onyktra och träffar på någon i kön till en toalett).

Fast det trevliga amerika slutar inte där, om man åker hiss tillsammans med någon i detta land (det är inte hissen i inledningen) så är det kutym att småprata med sina medresenärer. Oftast är det vädret som diskuteras men det beror givetvis på sällskapet. I hissen kan man nämligen spy galla över sitt liv, vilket kan ta en med överraskning.

Ytterligare en trevlighet som ameriknarna kastar kring sig är "I'm sorry". Man kan säga det i alla situationer. T. ex. om någon kommer gående över gatan och jag går på trottoaren och måste hålla lite på farten för att vi inte ska kolliderar, så kommer det ett "I'm sorry". Jag brukar fundera över vad de är ledsna över, att det gick över gatan???? Det kommer även när man står vid sin labbänk, bredvid en annan, sträcker sig för att ta något, man är inte i närheten av att vidröra personen men ändå måste de säga "I'm sorry". Fast den situationen som stör mig mest med detta "I'm sorry"-ingande är när man ska passera en dörr, som är stängd och som man inte kan se igenom, och det samtidigt kommer någon från andra sidan och ska gå igenom samma dörr. Även i denna situation säger amerikanen förlåt, och då vill jag gärna stanna personen och verkligen fråga "Vad är du ledsen för?" men det har jag inte gjort ännu. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag kan det längre (här kommer nämligen hissen). Jag stod nämligen på andra våningen på jobbet och väntade på hissen, när den plingade för att uppmärksamma om att den ankommit tog jag ett steg mot dörren för att gå in, och samtidigt kommer en kines ut ur hissen. Var på jag säger "I'm sorry". Va f*n!! Det kom helt automatiskt. När jag i min ensamhet stod i hissen funderade jag på vad jag var ledsen för, men kunde inte komma på det förutom att jag just sagt den där frasen... Vi får väl se hur det gå för mig att bevara min svenskhet i fortsättningen.

Då dagens ämne inte riktigt gjort sog på bild har jag lag in lite bilder på Philadelphias svar på klotter. Det finns nämligen väldigt lite klotter, jag kan bara komma på ett ställe i stan där jag sett det. Där emot finns det gott om mural art och bilderna är ett smakprov på detta.