The White Horse and The American Dream

För ett antal veckor sedan, och då menar jag innan jag tog bloggsemester fick jag frågan om jag gilla de kött. Det var en av killarna på lab som undrade, och det har ju hänt att jag ätit en köttbit någon gång då och då, så jag svarade ja. Det var nämligen så att det var dags för den 'traditionella köttfesten'. Jo jag var lite frågande när han sa det, är ju inte något man hörttalas om att amerikanerna firar, och det gör dom inte. Köttfesten är en teambuilding grej som endast innefattar labmedlemmar med manligt kön. Tjejerna gjorde någonting annat, ingen av killarna visste riktigt vad men de var tämligen övertygade om att de gick ut och shoppade. För att 'fira' köttfesten hoppade vi in i ett antal bilar parkerade runt om universitetet och begav oss norrut (detta skedde i början av augusti). Bilarna tog oss genom de mindre trevliga distrikten i Philadelphia, som sanna guider pekade mina reskamrater ut knarklangarna och de olika gatorna och korsningarna som har vissa av stadens högsta dödskjutningantal. Vi lämnade dock dessa områden bakom oss och kom till lite trevligare stadsdelar där vi parkerade utanför en brasiliansk grill. Stället hade blivit valt av två skäl, dels för att de hade bra mat till lågt pris och dels för att de var en BYOB (för alla som in knäckt koden än så står det för 'ta med din egen öl' fast naturligtvis på engelska (finns ju varken B, O eller Y in den svenska meningen)). Vi planerade alla att äta deras All-you-can-eat buffe och blev instruerade av servitrisen att vi kunde ta tallrikar och plocka på oss av det som fanns på buffebordet. Jag blev ganska besviken när jag så köttavdelningen, köttfesten hade ju fått mig att tänka på berg av kött och det som serverades var kall kalkon och rostbiff. Men man var ju ändå där så det var bara att plocka på sig och gå och sätta sig för att äta. Lagom när man ätit upp det man tagit från buffebordet kom en servitör med ett grillspett med 15 korvar på som han lämnade av på 2 tallrikar som fanns på bordet, han försvann och kom strax tillbaka med nästa spett, fast denna gång med 10 kyckling fileer. Han försvann och kom tillbaka ett antal gånger till, serverandes fläskfile, oxfile, kyckling i bacon, buffalo wings, någon typ av burgare, en annan sorts korv, oxfile som var medium rare. Sista gången han kom tillbaka med ett spett hade de andra servitrisena/servitörerna redan dukat av bordet, så han fick återvända till köket (eller vart han nu gick) med ett spett med kycklingklubbor. Man ångrade ganska rejält att man tagit för sig på buffebordet. En Sitting Bull på Texas Longhorn är inte vidare mycket att skryta med efter de enorma mängder med kött vi fått serverat.

Jag hade dock planerat att försöka sprida lite svensk het och hade därför med mig en påse Djungervrål samt svensk snapps. Är andra gången jag bjuder på saltlakrits här i USA fast första gången var testpanelen en helt annan. Resultatet är dock det samma, än så länge är det en av de runt 30 personer som jag bjudit som tycker att det är gott. Flera har fått lov att spotta ut godisen då de varit nära att kräkas. Där emot så har jag inte hittat en enda amerikanare som inte uppskattar snapps. Till och med killen som inte gillar starksprit, som var på köttfesten, smakade och tyckte att det var gott. Jag har dock sett till att inte bjuda på Beska droppar, tror inte deras smaklökar är redo för det ännu. Ska också informera om att när man pratar med amerikaner och säger att man ska bjuda på snapps tror de lätt att man pratar om schnapps, vilken jag fått förklarat för mig är en billigt sött fulvinsaktig dryck som drick när man är yngre för att bli onyckter. Alla som gick in med den inställningen när jag skickade fram flaskorna blev glatt överraskade.

Men på tal om alkohol. Jag besökte en pub för ett tag sedan och hamnade då i samtal med en amerikansk kille runt 25, det var egentligen mest han som samtalade och jag som lyssnade. Han gav nämligen ut goda råd och hur man skaffar sig den tjej man vill ha, man har pengar, massor med pengar. Han visste nämligen att snygga, attraktiva OCH smarta (de hade alla tre attributen) tjejer bara ville ha en kille med pengar. Nöjde man sig med en ful smart tjej behövdes inte penger, eller för en attraktiv dum tjej för den delen. Han förklarade sedan för mig att han var på god väg att bli sådär rik att dessa tjejer skulle komma springande efter honom, och då skulle ha välja ut den snyggaste och gifta sig och skaffa barn med henne, för det är vad tjejerna vill ha, och då hade han något att visa upp för omvärlden, som ett tecken på hur framgångsrik han var. (Jo han sa det som står här, jag har bara översatt det till svenska.) Jag, som kan tänka mig att varken han, hon eller deras barn kommer att vara så lyckliga i det förhållandet, som förövrigt kanske aldrig kommer till punkten barn, påpekade att när man väl hittar någon så kanske man vill ha mer ut av för hållandet än en galjonsfigur. Den kritiken var inte riktigt berättingad meddelade han då, har man en vaker fru som har barn så kan man pyssla med det man vill sedan för då har hon fullt upp med det hon vill pyssla med, och för den delen så har man ju inte så mycket gemensamt med tjejer. Sedan tittade han drömskt rakt fram, eller ja, det var snarare så att han började bli så full att han mest bara fånstirrade men jag ville ju tänka mig att det var den amerikanska drömmen han såg.

Det börjar bli dags att lämna ämnen som innefattar alkohol men inte riktigt ännu. Det är nämligen så att jag nu vartit på min första baseball match, en av postdoktorerna på labbet skulle nämligen sluta så för att säga hej då så åkte hela labbet till Wilmington för att titta på Minor league matchen Wilmington Blue Rocks vs Winston-Salem Dash. Ska dock göra en lite avstickare först. Vet ni varför amerikaner inte, till skillnad från resten av världen, uppskattar fotboll? Svar: därför att i en fotbollsmatch händer det ingenting. Dom bara springer och sparkar bollen fram och tillbaka. Vissa amerikaner opponerar sig även mot sporten då de inte kan förstå vad det är för mening med en sport där man in får ta upp bollen med händerna. Och vad är det för kul med att titta på en sport där det kanske bara blir ett eller två mål? Tillbaka till storyn. Då vi skulle fira av en medarbetare så hade vi matbiljetter, vilket innebar att vi fick tillgång till en buffe bestående av varmkorv och hamburgare, till vilket det serverades öl eller läsk. Vi tog för oss och sattes och vid ett antal olika bord och började äta. Någon gång under tiden då jag åt började match, jag märkte att den gjort det när delar av publiken jublade då en av hemmaspelarna träffat bollen. Så jag tittade upp och såg att kastaren igen höll på att smeka bollen för att snart slunga iväg den igen så snart slagmannen slutat stå och luftsvinga, och så höll det på ett tag så jag tappade intreeset och åt igen. Efter ett tag så fångade planen min uppmärksamhet igen, men jag upptäkte snart varför. Det var dags att byta lag som stod ute på plan. När det nya utelaget kommit ut så stod det och övningskastade bollar till varandra i ca 10 minuter innan matchen kom igång igen, under den tiden tappade man intersset igen. Så jag drack lite öl, pratade forskning och annat smått och gott, och blev efter ett tag avbrutna av att publiken jublade igen. Någon hade just slagit en home run. Det blev 5 home runs under hela matcen som varade i drygt 3 timmar och 30 minuter, jag missade varenda en. Så jag tror mig nu kunna förklara varför resten av världen inte tittar på baseball, det är för att det händer ingenting, enda orsaken till att man kan titta på det på tv är för att de fyller alla hål då ingenting händer (läs: större delen av matchen) med olika kameraviklar, repriser på intressanta saker som hände tidigare i matchen och inslag från andra matcher.

Men jag har också passat på att se mig omkring lite under den tid som gått. När jag nyligen hade besök från sverige så passade vi på att åka till den amerikanska östkustens spel-mekka, Atlantic City, eller som flera av mina amerikanska vänner uttrycker sig 'Atlantic Titty', ska återkomma med en förklaring om de senare. Vi åkte till AC en dag då det var strålande solsken, och lite i efterhand så ångrade vi att vi inte tagit med badkläder men vi fick i alla fall känna vattnet på fötterna. AC, får man nog påstå, är ganska mycket som en av städerna man ser i Lucky Luke. Ett antal hus som står på varsin sida om vägen som går igenom staden. Skillnaden här är att vägen är 'the boardwalk', en träbelagd sträcka som följer staden på ena sidan och Atlanten på den andra, och husen är alla de casinon som är belägna som en sorts mur mellan boardwalken och den egentliga staden. Jag försökte låtsas att jag var Mike McDermott och traskade in på Taj Mahal, men det sket sig för jag kunde inte hitta borden där alla pokerspelare sitter, det finns mycket golvyta på ett casino. Håller man sig på boardwalken så ser det hela ganska trevligt ut, speciellt när det är gassande solsken, men vandrar man in på fel gata så blir det nadra bullar. AC har faktiskt ytterligare en del som kan besökas. Mellan tågstationen och strandpromenaden ligger ettstort antal outlets, allt ifrån Hilfiger till Harley Davidson. Men tillbaka till bullar och tuttar, AC är nämligen, förutom ett spel-mekka även ett mekka för de som säljer och köper sex, detta går med stor sannolik hand i hand med spelandet. Mina vänner har informerat mig om att om man bara tar något steg från de traditionella turiststråken och kommer ut mer mot den del av staden där alla som jobbar på casinona bor så dröjer det inte många sekunder innan man blir erbjuden att köpa lite sällskap. Det är ju inte lagligt, men så vida känt att det finns en tv-dokumentär serie som endast handlar om prostituerade i AC. Den sent på kvällarna.
Fast jag kunde ju inte riktigt hejda mig i mitt utforskande av landets städer där utan tog mitt pick och pack och begav mig till Washington. Man kan ju lätt fantisera om att en nations huvudstad ska vara en riktigt stor stad som typ Stockholm i Sverige (jo den är riktigt stor om man jämför med alla andra ställen i Sverige som räknas som en stad) men så är inte fallet här. Jag ankom till en busstation som låg på ena sidan staden och skulle till en bekant, som turligt nog, bor på andra sidan. Smart som jag är (ni behöver inte lägga in kommentarer om att ni också tycker att jag är det) så hade jag inte kolla på kartan vart jag skulle eller vart jag ankom, men som tur är så är även Washingtons vägnät uppbyggt av numrerade gator åt eller håll och något annat åt det andra (i Washingtons fall bokstäver, typ K Street, och amerikanska stater till skillnad från Philly där det sägs vara träd, typ Pine Street)och jag visste att jag skulle till 40th så jag började knata. Efter ett tag hittade jag en karta vid en busshållplats som visade att jag var på fel sida stan. Min vä hade informerat mig om en buss jag kunde ta men det verkade inte gå från där jag var så jag vandrade vidare. Kan säga att även om man har shorts och t-shirt så blir det väldigt varmt när det är 40 grader och inte ett moln på himlen. Om jag skulle ha varit amerikan hade jag ju tagit en taxi men jag hoppade över det och fick på så sätt möjligheten att vandra Pennsylvania Avenue fram, på min högra sida låg ett stort vitt välbevakat hus. Ska ekänna att jag inte tänkte på vilken gata jag gick på för ens detta hus uppenbarade sig. Hade dock inte tid att stanna då det var ett antal gator kvar till min slut destination. Jag gick och gick och gick och räknade gator, ett tag försökte jag även vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att hinna med den där bussen, men det lyckades jag inte med. Efter ett tag blev det uppenbart att jag missat något, jag hade hamnat på 44:e gatan men inte sett skymten av någon 40... Är man i amerika ska man nog bli lite nervös när man vandrar fel, kan ju hamna mitt i et gäng bråk. Fast det gjorde inte jag utan i de finare kvarteren i stan, där jag irrade runt ett tag, till jag hittade några lokalinnevånare jag kunde fråga om vägen. Att hitta sådana var för övrigt ganska knepigt, när man var mer inne i centrum så var alla man frågade turister, jag belv själv frågad om jag kunde visa någon vägen. Efter ett tag lyckades jag dock hitta rätt och kunde lägga ifrån mig min packning, det tog mig 1 timme och 10 minuter att ta mig tvärs över stan med omvägen inräknad. Kunde då även lägga Georgetown University och franska ambassaden till saker jag sett som jag inte planerat. Det var bara att byta tröja och bege sig igen. Vi skulle nämligen beskåda staden från varsin kajak i Potomac River, kan jag starkt rekomendera. Det var dock över 40 grader i solen och på floden var det ju lite svårt att hålla sig i skuggan så vi var genomblöta av svett efter padlandet. Detta ledde till att vi stannade på en affär som hade rea och köpte nya kläder, som vi bytte om till alldeles efter att det var inköpta. Jag passade sedan på att även spana in Capitol Hill, Suprem Court och avslutade mig resa till staden med ett besök på National Geographics museum, och en än gång får jag lov att klaga på museum här (vet inte om jag gjort det i bloggen men Liberty Bell museumet i Philly som endast visar en sprucken klocka samt bilder och miniatyrer av den samma är inte mycket att se), museumet var mer som ett konstgalleri som visade fotografier på, i det ena rummet, lejon och i det andra bilder från 1950-talets europa. Sedna var det dags att åka hem, jag åkte med en bussfirma som i folkmun kallas för kinabussen, den går från en China town till en annan. Det är lite som Swebus med undantaget för att de inte sätter in extrabussar om en buss blir full, de säljer biljetter och om det visar sig att du har biljett men kom försent får du snällt vänta till nästa buss, på söndagkvällar går det en buss 18 och nästa 20, jag skulle med sexbuss. När jag kommer fram till hållplatsen ser jag ganska snabbt att det är fler passagerare än platser, så på ett litet osvenskt sätt tränger jag ming in i klumpen av människor som försöker tränga sig på bussen och lyckas komma med, dessvärre blir cirka 20 personer ståend utanför när bussen är full, som har två timmars roligt väntan framför sig.